Eftersom det var hela 5 st som önskat att jag skriver om min och Chucks historia så får det bli så. Alla har sagt det på olika sätt så jag satte min egna rubrik. Men inlägget kommer alltså handla om våran resa från annons till idag.

Annonsbilden

Vi hade kikat in på hans annons ett antal gånger men alltid gått tillbaka igen eftersom att han bara var 7. Och så en helg skulle vi åka till pappa i Norge och tänkte att vi kanske kunde testa några hästar på vägen, det behövde lixom inte vara för att köpa utan bara för att jag skulle få känna på olika hästar. Så vi bestämde två hästar vi skulle kolla på och en utav dom var C. Jag visste redan innan att vi aldrig skulle köpa honom, spinkig, 7 år och 148 cm. Men det är sånt man säger, för efter att jag ridit honom hade JAG bestämt mig. Jag trodde verkligen att vi inte behövde leta längre, att det var han vi skulle ha. Tills mamma sa vi köper honom inte. Jag var sur, ledsen och förbannad, jag förklarade tusen gånger om att han inte skulle växa över, att vi kunde träna bort hans tittighet, att han skulle muskla på sig och ja, bara gudarna och mina päron vet vad jag satt och kläckte ur mig. MEN dom hade redan sagt nej, och nje var det. Vi ringde och sa att vi inte var intresserade. Vi fortsatte kolla på ponnyer men ingenting funkade. Så en dag - jag minns att jag var sur men inte över vad så kom mamma in på mitt rum och sa att på lördag åker vi och kollar på Chuck igen. Hon hade visat filmerna på honom för min tränare och hon hade sagt att vi skulle kolla igen - hon gillade honom. Så vi åkte upp igen, åtta timmar enkel bilresa. Innan vi åkte därifrån sa vi att vi skulle ha honom. Besiktningen blev av och han gick igenom utan anmärkning. Veckan efter hämtade vi hem honom. Där började våran resa.

När vi kom hem med honom första gången. foto: carlssonpataket.se

Jag tyckte att jag var lite för stor för honom, något jag knappt nämnt men sanningen var det att jag var rädd att andra skulle tycka det också. Jag visste från första dagen att jag ville sätta muskler på honom, träna bort hans tittighet och åka ut och tävla. Vi började träna för Mia Persson, sjukt bra tränare men det blev bara två träningar av det. För dagen efter andra träningen var han halt, hade hade antagligen sträckt sig när han fjantat sig vid vattenmattan och fick vila i 3 veckor. Efter det satte jag igång honom och han var verkligen pain in the ass. Vissa dagar var det roligt med lite bus, men ibland var han för fjantig. Han kunde inte gå i ena halvan av ridhuset så jag höll mig alltid på en volt. Han har fortfarande dumma tendenser kvar av det än idag.. Men jag kämpade på, började hoppa igen och snart var han i full gång. Den 29 januari var våran "debut", en klubbhoppning och jag startade LD & LC. Vi blev felfria båda klasserna och jag vann även LCn. 

Klubbhoppningen nedersta bilden foto: almasfoton.blogg.se

Jag fortsatte kort där efter på den riktiga debuten. Den 19 februari debuterade jag lokalt med Chuck i klasserna LC och LC+5. Jag nollade båda klasserna och var så överlycklig trots några små kråkhopp. Hade hållt tillbaka honom mer än jag satsat så var inte alls ute efter placering utan bara en bra debut vilket jag verkligen fick. Jag kommer också ihåg att det kom fram en mamma till mig och berömde mig massor över hur fin och häftig Chuck vad, så vad kunde varit bättre på den dagen?

 

Bara två dagar efter våran tävlingsdebut åkte jag även på min allra första träning för Mats. Och redan sedan första dagen visste jag att han var bäst. Han kunde sätta fingret på i princip alla våra problem redan första passet och trots eldel ryttarmissar från min sida så var han direkt där och gav mig tips efter tips. Det var aldrig något han inte visste vad jag skulle göra åt. Tacka gudarna för att vi har en så bra tränare här i Kalmar. 
Senare debuterade jag även LB, på min andra tävling. Så vi startade LC och LB om jag minns rätt, jag var dubbelnolla i LCn och även nolla i LB grunden. Det var dock en A:1a så man gick ut innan omhoppningen och sen in igen. Då var det ca 105 cm och hade jag varit smart hade jag inte hoppat den då klockan var ca 8 på kvällen och både jag och ponnyn var svintrötta. Vi blev uteslutna efter ett stopp, en halt och sen ett till stopp. Men jag var supernöjd ändån.
Det rullade på, jag fortsatte träna för Mats och fortsatte tävla. Jag red i princip aldrig för placering utan för en bra känsla. Vi släpade med oss någon bom ibland och fick något stopp ibland men jag var alltid nöjd i alla fall. Tröningarna för Mats gick dock ALLTID bra, lärde mig alltid något nytt och vi kämpade på bra med vattenmattorna.

Efterhand fick vi mer rutin på tävlingarna och någon gån när utomhussäsongen precis börjat tog vi hem våran första vinst i en LC. Även här någonstans började han hoppa vattenmattorna på tävling och jag var så glad. Tävlingen efter det skulle vi debutera LA, ölandshoppet. Jag startade LB första dagen, sen hoppade jag LB och LA andra dagen. Blev felfri i LBn och utesluten i LAn.

Men jag deppade inte för det, jag blev bara mer peppad att fortsätta försöka nolla LA. Så andra gången jag startade LA var på KHSK där jag slutade på 12 fel, 2 ner och ett stopp. Tredje gången var i tingsryd och har var så fin på första, andra, tre A och b, fjärde och sen kom vi heltokigt på femman men bäst som han är hoppar han i alla fall och får med sig ett antal bommar på bogen.. Efter det valde jag att utgå och tävlingen efter det som var superhelgen gick jag ner till LC för att han skulle få tycka det var enkelt. Vilket han gjorde men han tyckte det var för enkelt. Han bara sprang och sprang och jag hade ingen kontroll alls. Hoppade även LB och fick 5 fel. Dagen efter hoppade jag bara en LA, vi hade klurat ut att hans kondis inte var bäst och att det kanske var därför det aldrig gick så bra i LA. Och antingen satt det i min hjärna eller så funkade det för vi gick nolla. Även om han överhoppade sig en hel del så satt den där.

Efter detta började han krångla på träning. Kröp supernära inpå hinderna och överhoppade sig. Just en träning kommer jag ihåg så väl, han var jäklig och jag blev helt förstörd. Efter den träningen åkte jag ner en vecka till AW och det kände som att han behövde komma bort en stund för där nere släppte det. Han hoppade vattenmattorna som ingenting, vi hoppade terräng och han kunde stampa av rätt. Det har jag att tacka alla tränare där nere, Anna Hassö och Stefan Sjögren. I slutet av veckan hoppade jag en Pay and jump, 1m och 1.10m och vi nollade båda rundorna. 
Sen fick han lite lugn vecka och nu är vi igång igen. Har hunnit träna en gång för Mats och allting fortsätter i samma spår, allting går bra och just nu känns allting underbart! Och om det är person jag ska tacka för att vi är där vi är idag så är det helt klart Mats Torstensson, han har fått oss från noll till hundra, han har alltid en bra lösning på allting, han tar alltid fram något bra och inte bara det dåliga. Jag älskar att träna för Mats!

Och som fortsättning från början av texten, jag känner mig inte stor på honom och han har satt fina muskler. Men en hel del till ska det bli! Nästa tävling är inplanerad och det är Vaggeryd den 15 september. 
Jag hoppas ni alla fick det ni ville ha, för jag har lagt ner nästan 2 timmar på denna texten nu.

From dream to reality!