Jag älskar att diskutera, älskar att få reaktioner på mina åsikter och höra andras synvinkel på saken. MItt "bett"-inlägg satte fart på många åsikter och det börjades diskuteras kring detta. Alla kommentarer var framtagna på ett MOGET sätt och många hade motargument, det taggar igång mig. Jag vill ju ofta ha rätt, men i dessa situationer finns det varken rätt eller fel, i slutänden kanske det var Anna i uppsala som hade rätt och jag som hade fel. Det absolut viktigaste i dessa situationer är att alla vågar ta fram sina åsikter på ett moget sätt.

Har fått massor av åsikter som går emot mina tankar och jag motargumenterar dom, haha. Är det bara jag som älskar detta?

Visst tror ni väl ändå att dessa hästar är lydiga och välridna? De går båda höga klasser men behöver ridas på skarpare bett. Helt enkelt för att vissa hästar är skarpare och behöver ridas på något skarpare för att funka. Jag kommer alltid stå fast vid min åsikt, Chuck är välriden på marken och vid mindre hinder. Jag kan hoppa honom på vanligt tredelat bett, banor på 1.15 utan några som helst problem. Men vid tävling och träning blir han otroligt skarp och som många vet behöver han ett bra tryck i galoppen för att klara av att hoppa upp sig osv. För att kunna hålla sig LUGN på en såpass skarp häst kan det behövas mer än ett tredelat bett. Believe me. En dag kommer han nog kunna gå på ett mildare bett igen, men inte idag och inte imorgon heller. Jag menar, något måste man ju göra rätt, eftersom man har kommit dit man har kommit. Jag tror att alla hästar någon gång kommer kunna gå på ett mildt bett, men det är vissa perioder i deras liv då dom tar in och lär sig mycket, för att kunna ge den hästen en bra inlärningsperiod kan det också vara bra att ta hjälp av vissa hjälpmedel.

Fortsätt diskussionen, (på ett moget sätt) vad är din åsikt? En ännu bättre fråga, har du någon EGEN erfarenhet av detta? Inte bara sett eler har en kompis som gjort si eller så, utan EGNA erfarenheter. Kommentera nu!

Har haft denna tråden uppe på bloggen innan, men då mer inriktat när det kommer till pessoabett. Idag tänkte jag ta upp lite snabbt i övrigt om just bett och mina åsikter om det hela.
För visst hör man och läser man ofta att man alltid ska sträva efter att rida på ett så mildt bett så möjligt, att få hästen så lydig som möjligt. Det är i alla fall något jag ofta hör och jag tycker det är ett jättebra mål som alla borde ha i bakhuvudet hela tiden. Men på rätt sätt.. Har man en pigg häst så beror det ofta på att det är hästens personlighet. Inte ska man väl ta bort denna energin som hästen sprider? Vill man ha en jättelydig och lugn häst, kanske bör man leta efter en annan häst? För jag tycker att i alla fall, till 100% ska man låta hästen vara sig själv.

Såklart kan man inte låta hästen attackera varenda hinder och springa runt som en galning. Men det gäller att hitta ett mellanting. Använd hästens energi på rätt sätt, lär dig jobba med energin istället för att försöka ta bort den. Lär dig få en härlig och jämn galopp runt hela banan och spänstiga språng istället för att ta och ta och ta tills hästen inte har någon energi kvar att ta av. Det kanske låter lustigt i era öron, men tro mig. Jag har sett folk som tar bort hästens livsglädje på detta sättet.

När vi köpte Chuck red jag honom på tredelat tränsbett, både hoppning och dressyr och det funkade super. Vi tävlade på det bettet och hade inga problem alls. Visst var han pigg och kunde tända till men aldrig så att jag inte kunde hålla honom. I detta stadiet hoppade vi LC och LB men det var inte mer än så. För att vi skulle kunna klättra i klasserna behövde Chuck sätta muskler & bli lydigare. Vi tränade och tränade och vi blev bättre, Chuck lyssnade bättre på bommar och småhinder, väntade på mig och hade byggt upp en hel del muskler. Samtidigt som detta hände började han bli värre på större hinder och på tävlingar. Jag kunde inte hålla honom. Först undrade jag varför, vi hade ju kommit så långt med lydnaden? Men det var ju inte så konstigt. Han hade satt mer muskler = mer ork. Och ni vet själva att ni blir starkare och får mer ork ju mer ni tränar. Så är det även med djur. Så vi fick betsla upp. Idag rider jag honom på pelhambett(inte just nu pga sår i munnen).

Grejen är att i dessa lägen kan man välja att gå rätt och man kan välja att gå fel. Hade jag vägrat att betsla upp hade jag fått sitta och slita i honom för att ens få kontroll och eftersom det i slutänden inte håller hade jag antagligen försökt "lugna ner" honom/ta bort hans glädje. Genom att bestraffa honom varje gång han stack mot ett hinder eller var för pigg hade han lugnat ner sig. Men för vems skull? Istället valde jag att betsla upp, helt enkelt för att kunna samla in hans energi och jobba med den istället för att låta honom explodera. Jag kan hålla honom i en energisk med ändå jämn galopp och få fina språng samtidigt som Chuck tycker det är roligt och har en jäkla energi kvar.

Jag kommer antagligen aldrig kunna tävla honom på ett tredelat tränsbett igen vilket iofs är lite synd då jag gärna hade velat det. Men samtidigt vill jag göra det som funkar bäst för oss och inte utsätta oss för dumma ideér bara för att jag vill rida på ett vanligt bett. Vi kommer testa lite mildare bett när jag kan rida på bett igen, men om det inte funkar går vi till pelham igen. Inte för att Chuck är olydig, utan helt enkelt för att han älskar att hoppa och behöver ett lita skarpare bett för att det ska funka.

Otroligt oklart inlägg, hoppas ni förstår min tanke.

Ja, det går upp och nerför mig och C. Jag kan inte säga annat och hade jag varit en annan person hade jag undrat vad jag gör på banorna när det går som det går. Ja, ärligt talat.

2 år, snart var det sedan jag fick hem honom. 2 år sedan jag började träna skiter ur mig och C för att kunna komma ut och tävla. Vi började på LC, LC + och gick sedan upp till LB. Det flöt på bra, några stopp här och där, bommar som föll osv. Men inga större skillnader. Jag började hoppa LA och blev utesluten och fick massor av fel. Jag kunde helt enkelt inte rida och ärligt talat vet jag inte vad jag gjorde på en LA bana?

Jag fortsatte traggla och det började se bättre ut, kännas bättre. MEN då kom även felen med storm. Jag slutade med 16 fel, kraschade in i hinder och allt såg kaos ut. Men det var då jag faktiskt började rida på riktigt.
Jag trodde att vad jag behövde var att gå ner i klasserna och testa att hoppa runt en LC bana. Jag ville få upp självfortroendet och hitta "noll-känslan" igen. Sagt och gjort, jag gick ner i klasserna och det slutade med att jag bröt ihop, totalt. Jag kunde inte rida LC utan att C drog iväg, bommarn flög bokstavligt åt alla håll, stoppade ut och ja gud vet vad. 

Jag tänkte, precis som ni gör. Att om jag går ner i klasserna och hittar tillbaka till rytmen så kommer det gå bättre i de högre klasserna. Men det knäckte mig totalt, jag orkade inte se någon i ögonen efter dessa rundor. Jag gav det fler chanser men det slutade alltid på samma sätt. Och jag tänker aldrig, aldrig någonsin låta det gå så lång igen, jag tillåter inte mig själv att hamna i det hålet igen.

Vad är det då som behövs? TÄVLINGAR. Jag behöver inte träna mer, jag behöver inte rida mer dressyr, jag behöver inte hoppa lägre höjder. Det jag behöver är att traggla och tragga tills det släpper. Jag tycker inte att LA är högt, jag rider det som ingenting och det är alltså inte mitt självförtroende eller någon rädsla som sätter stopp utan det är hans och mitt humör. Det gick sjukt dåligt igår när jag trimmade hemma, det kan påverka dagens resultat. Chuck är valpig och han har inte någon större vilja att visa upp sig och visa vad han går för. Många hästar som har noll kapacitet kan gå jättelångt på bara vilja, tro mig. Chuck däremot har enorm kapacitet, men han har inte huvudet och viljan att vinna. Chuck har en vilja att hoppa och han älskar att komma ut och tävla men om han sedan river en bom eller stannar ut sig, det skiter han i. Han är alltid lika nöjd.

Det gör att jag, som pilot måste rida mycket mer ordentligt och annorlunda än en ryttare med en ponny med vilja av stål. Om ni förstår hur jag menar? Minsta lilla ryttarmiss och han river/stannar. Ibland ställer han upp, men väldigt sällan och det är därför resultaten är så olika. Är han på fel humör då gör han som idag. Stannar ut sig. Är han på bra humör tar han i och hoppar för glatta livet. Jag kan inte alltid rida honom, vissa dagar är det lika bra att gå och stryka sig för att man inte kommer klara av det.

Jag behöver rida in OSS på regionala och nationella tävlingar för att få in en rutin, veta vad jag ska göra i vilka tillfällen. Jag skulle kunna gå in och hoppa 125 med honom idag om C hade varit på bra humör för jag vet hur jag ska rida. Det är inte höjden som är problemet. Hur ska vi bli bättre på LB & LA genom att träna LC. Jag vet vad ni tänker nu, all träninge är bra träning. Men nej, C går inte att träna på LC för han blir paralyserad. Han ser svart, drar och skiter i dig på ryggen. Blir det lite högre så börjar han & jag att tänka och det är då vi fokuserar. Nu börjar till och med LB bli fjuttigt för honom, han blir stark och tar bara egna insiativ. Han behöver en höjd som får honom att tänka.

Vad jag behöver göra är att komma ut och tävla mer och få både mig och C mer stabila på banan. Denna ponnyn behöver tid, 100 ggr mer tid än andra. Det vet nog dom flesta, mamma, jag , kompisar, tränare osv. Kan tillägga att jag pratat med min tränare om att gå ner i klasserna och även han säger att det inte funkar. För det funkar inte. Det knäcker mig totalt.

Hoppas det ger svar på alla ni som tycker jag ska gå ner i klasserna. INGET påhopp mot någon, kände bara för att förklara ordentligt för er alla, förstår att ni bara vill mig väl när ni ger detta tips. Ganska oklart och luddigt inlägg men hoppas ni kan se min menig :)

Det jag undrar är, ser detta dåligt ut i era ögon? Här tänker ni antagligen, fasen vad surt med ett pet, sjukt bra runda annars.
På senaste veckan har jag nog fått minst 7 frågor om varför jag inte går ner i klasserna. En fråga jag aldrig får när det går bra. Ibland kanske man måste kolla in helheten innan man drar en slutsats?


Eller här, vilken runda ser bäst ut? Den höga eller den låga? Vilken tror ni kändes bäst?


Här rider jag förjävligt i båda klasserna och ändå hoppar han runt och ställer upp som fan. Han hoppar det som ingenting.


Men här då, här tänker ni antagligen, shit hon är inte redo för detta. Varför går hon inte ner i klasserna?

Jag fick ett litet ryck när jag läste ett inlägg på en annan blogg om just Pessoabett. Jag kom in på det via min buddie Alvidas blogg. Jag vill först och främst säga att detta är inte pekat mot någon, vill inte vara elak mot någon. Alla har sina åsikter och här kommer min.

Först och främst vill jag visa er utdrag ur inlägget jag läst. "Istället för att betsla upp till t.ex. ett pessoabett om hästen är stark ska man för det första ta reda på varför hästen är så stark, oftast är problemet att grundarbetet inte sitter och att betsla upp är då en genväg."
Här vill jag lägga in mina egna erfarenheter. När jag köpte Chuck gick han bra i hoppningen på ett tredelat vanligt tränsbett. Desto mer vi jobbade med grundarbetet och att han skulle vara lydigare osv. Desto starkare blev han i sin kropp och då behövde vi betsla upp. Jag har betslat upp tre gånger sammanlagt för att jag har jobbat så jäkla mycket med att han ska vara lydig, bygga muskler osv. Det är just därför jag behövt betsla upp och jag vet att det är så i många fall.

Ja, jag har läst mycket om pessoabett, både sant och falskt och en gång i tiden var jag också emot detta bett men nu känner jag att det är ett bett som faktiskt behövs i vissa tillfällen och varför ska dessa människor behöva känna rädsla för att använda det? Min kompis frågade mig om hjälp när det kom till bett till hennes nya häst. Hon hade fått tips om just pessoa, men hon var rädd för att använda det efter allt hon hört om det. Så ska det inte behöva vara. Att testa ett bett 5 ggr tar inte sönder hästens mun.

Jag tycker så att ska man betsla upp, kolla med en kunnig person och testa dig fram. Många testar gärna pelham eller andra liknande bett innan de testar pessoa. Vissa hästar måste helt enkelt gå på ett pessoabett. Och kom inte och säg "det är det enda bettet den kan ha för att den ger upp, den får så ont att den sluter kämpa emot". För det är bullshit. Om en häst far illa av ett bett så märkar man det direkt. T.ex att hästen slår upp med huvudet mycket. Det kan ju hända med alla möjliga sortens bett och märker man det så slutar man. En häst ger inte upp efter 5 minuter, alltså om den går bra på ett pessoabett en gång betyder det kanske att den trivs på det. INTE att den gett upp. 

Dubbla signaler. Precis så har alla fått lära sig, ett pessoabett trycker i nacken samtidigt som bettet trycker upp i mungiporna. Ja, det låter som dubbla signaler. Hästen kommer troligtvis vilja bli av med trycket i nacken och sänker huvudet. Eftersom den då märker att det inte blir bättre kommer den testa att höja huvudet. Och vips så släpper handen som håller i tygeln efter. Hästar har lätt för att lära in saker och efter bara något pass på pessoa har hästen fattat grejen, om jag bär upp huvudet lite mer så släpper trycker både i munnen och nacken. Nej, ett bett som pessoa ä inget bett att rida dressyr på, för då kan du aldrig få en ärlig känsla i handen. Men nu snackar vi om t.ex hoppning och uteritter. Många hästen blir tunga i handen vid hoppning och då hjälper det inte med ett pelhambett. Då kan man behöva rida på pessoa.

Sedan vill jag även tillägga att hemma kan man alltid sätta dit en kedja i översta ringen på bettet och då kan det inte trycka mer i nacken än med ett pelhambett. På tävling vet jag inte om detta är tillåtet, men hemma kan man alltid göra det. Delta finns det också något som heter. Sätter man en delta i sitt pessoabett så minskar även chansen att det trycker i nacken då tygeltaget fördelas över ringen som bettet sitter i och nedersta ringen.

Ännu bättre lösning, vill du ta bort trycker i nacken. Köpt ett dyon the difference. Då kan jag lova att bettet bara ger en signal och det är att hästen ska ta upp huvudet.

Ja, MEN bettet kan ju gå upp i gomen på hästen. JA! Tänkt att det kan det, men den risken är precis lika stor med ett annat två eller tredelat bett. Ett tvådelat kimblewick kan väll gå upp i gomen minst lika mycket, inte sant? Har ni hört om oledade bett? Sätt in ett rakt bett i munnen och jag lovar att det inte går upp i gomen. Och japp, det finns även raka pessoabett. Det problemet löst.
Visste ni dessutom att en häst som går på ett pessoabett med en mjuk hand har ofta mycket finare tänder än en häst som går på vanligt bett med hård hand. Tänkt vad mycket bettet faktiskt kan lindra. Mycket mer än vad det kan ta skada.

Om alla nu tycker att pessoabett är ett så hemskt bett, varför reagerar ingen på hissbett? Jag har inget emot hissbett heller men i mina ögon borde det se värre ut än ett pessoa, eller? Likaså med gagbett, det är ingen som tycker illa om de, men hur mycket trycker inte det på hästens nacke? Jag har fortfarande INGET emot någon av dessa betten, jag vill bara få lite reaktioner i er som faktiskt tycker illa om pessoabett. Vakna upp lite. Är det verkligen så hemskt?

Slutligen vill jag säga att det finns alltid undantag. Jag har sett hästar som gapar, slår med huvudet och visar vitögonen för att dom verkligen inte trivs på just detta bettet. Men jag har också sett riktigt lyckliga hästar som hoppar hur bra som helst på detta bett. INTE för att hästen gett upp, utan för att den funkar på det.


Jag var tvungen att låna denna bilden på Annie som rider för min gamla klubb. Hon och hennes ponny Bilbo var och tävlade igår och gjorde en kanonrunda. Hästen varken gapade eller såg ut att vantrivas. Tvärtom, de såg riktigt samspelta ut och hästen hade spetsade öron hela rundan. Foto: carlssonpataket.se
Om någon vill att jag tar bort bilden, bara säg till!

Sitter på hästnet och kollar runt lite, inte av någon anledning utan mest för det är roligt. Det slår mig flera gånger, vad fasen tänker dom med? Så jag tänkte dela med mig av mina åsikter om vad en bra annons är och vad JAG skulle fastna för om jag letade häst. Har ändå inga bra bloggideér just nu så detta blir perfekt.

Först och främst tycker jag att en bra bild är ett måste. Det finns vissa annonser utan bild och jag ska vara ärlig och säga att de annonserna intresserar mig inte alls. Sedan finns det dom som lägger ut bilder när hästen står i transporten, en hagbild, kanske en suddig bild från ett videklipp. Allt detta är big NO. Jag tycker att är det en hopphäst ska huvudbilden vara en hoppbild och sedan kanske någon annan bild också som syns när du klickat in. Är det en dressyrhäst så ska det vara en dressyrbild som huvudbild och kanske någon annan till. Likadant om det är körning, fälttävlan osv osv. Ta en lämplig bild. Visst är det roligt med bilder med massa rosetter, men nej det är ju inte det man vill se som köpare. Man vill se hästen in action. Så enligt mig, Välj ut en BRA bild, ingen pixlig halvdålig utzoomad bild. Välj ordentligt. Stort nej är också bilder när man rider i typ klänning, utan hjälm osv. 
Om jag skulle sälja C idag skulle jag utan tvekan välja dessa två bilder.

 

För det andra, skriv ut namn & höjd. Många skriver inte ut namnet på hästen, varför man inte gör det är för mig en gåta. Namnet på hästen är en bra sak för de intresserade så att man kan kolla resultat etc. Är det ponny så tycker jag det är viktigt att skriva ut höjden. Inte bara skriva "maxad d-ponny" t.ex. Maxad d-ponny kan vara allt mellan 146 till 148 beroende på vem som säljer. Och de få centimetrarna kan spela stor roll. Kön, ålder osv är för mig redan självklart så det skriver vi inte ut här.

Själva annonsen. Innehållet är ju ändå det viktigaste. Men för att vilja klicka sig in på annonsen behöver det över vara bra. I annonstexten tycker jag det ska vara så mycket fakta men så lite text som möjligt. Jag tycker man ska skriva ut allt som är positivt med hästen. I mitt fall skulle jag skriva att han är en pigg och framåt ponny med mycket egen motor, snäll att rida men behöver en rutinerad ryttare. Startat nat. LA felfritt och placeringar upp till och med LB. Fin i dressyren men inte startat något pga mitt intresse. Snäll att lasta, klippa, duscha och snäll att ha med på tävling. Slutmätt 148 cm. Säljes pga ...
Ja typ så, lite mer hade jag lagt till men är lite svårt när jag sitter här och inte har en ponny till salu ;)

Något man inte ska ta med i annonsen är nackdelar med hästen. T.ex jag skulle inte skriva ut att han är svår att sko, tittig på hinder och andra liknande saker. Det sparar man tills de är intresserade och har ringt eller mejlat.

Sist men inte minst, sätt ett rimligt pris. Ett överpris gör att ingen vill ha den pga att den är så dyr. Men ett underpris kan också avskräcka en köpare då det kan låta som att den kanske har någon dold skada eller annat negativt. Sätt ett normalpris och skriv hellre att priset är diskuterbart till rätt köpare.

Ja, tror jag fått med alla mina åsikter när det kommer till annonser. Slarviga, dåliga, tråkiga annonser är big NO. Ska man sälja sin bästa vän kan man i alla fall anstränga sig lite för att få en bra annons, inte sant?

Samma sak varje gång när jag är påväg hem till Kalmar efter en rolig tid någon annanstans. Jag vill inte hem, vill inte, vill inte, vill inte.
Jag hittade min dator i bilen som jag glömt bort att jag tagit med mig, så varför inte låta tankarna flöda?

Kalmar. Staden jag föddes i, staden jag växte upp i, staden jag bor i, staden jag alltid bott i. Kalmar. Jag måste erkänna att Kalmar är ett fint ställe, kusten utanför dörren, fina stränder, fina ställen. Nära till Öland som enligt mig är Sveriges finaste ö. Men det är ändå Kalmar, gamla, trista, tråkiga, lilla, gråa, fördomsfulla Kalmar. När jag var liten ville jag föralltid bo här, jag älskade det. Men precis som alla andra växte jag upp och med åren som gick upptäckte jag mer, fick se mer och jag insåg vad denna lilla staden egentligen är. 
Ett ställe fullt av människor som vet allt om alla, är avundsjuka på alla, tycker si och så om alla. Fördomsfulla människor är precis vad min hemstad är uppbyggd av. (Såklart finns det undantag och om ni läser detta hoppas jag ni vet vilka ni är!)

Senaste året har det blivit så självklart för mig att så fort jag får chansen ska jag härifrån. Jag kommer inte för en sekund vilja stanna här, aldrig. Jag trivs verkligen inte här och helst av allt skulle jag vilja göra en "ny start". Men alla vet redan allt om mig, alla vet att jag är den hästtokiga hästnörden, alla vet vad jag gjorde i femman, åttan och gymnasiet. ALLA vet. Jag har lärt mig se igenom människor, vissa är helt enkelt inte värda att lägga ner sin tid på. Tyvärr har det varit allt för många. Kanske just för att vi inte passar tillsammans eller för att vissa helt enkelt tänker med fötterna. Mina frågor kommer förevigt bli frågor, utan svar.

Här sitter jag i bilen, tittar ut över alla fält, hus, skogar, vindkraftverk, lampor som svischar förbi. Jag ljuger om jag säger att det känns bra, jag vill bara slå mig loss, ut ur bilen, bort. Jag känner mig instängd där hemma. Jag kommer aldrig kunna uppleva saker jag vill göra där. Jag vill så mycket, jag har drömmar. Men det är just det dom är, drömmar. Jag kan ändå inget göra, inte i Kalmar.

Kanske är det för att jag vågar tro på mig själv, kanske är det för att jag inte vill vara en i mängden, kanske är det därför jag ofta står där, själv. Ännu en fråga utan något riktigt svar. En sak är säker, och det är att om jag behöver stå helt själv så kommer jag göra det. Aldrig någonsin kommer jag backa tillbaka och tycka att Kalmar är okej. ALDRIG. Två år kvar nu, sedan tar jag mitt pick och pack och sticker härifrån. Tack för mig, och för att ni låter mig dela med mig av allt som finns i min hjärna.

HJÄLMDEBATTEN!
Jag kände för att ta upp min syn på det hela nu när det verkat bli ett ämne i bloggvärlden de sista dagarna.

För det första är det upp till var och en om de vill ha hjälm eller inte, självklart kommer JAG alltid tycka att hjälm är en självklar sak. Jag kommer alltid bära hjälm vid ridning och jag tycker även att det är bra när stall har regler att hjälm måste användas. Jag tycker att så fort man står i ett offentligt stall är hjälm något man har på sig vid ridning. Har man ett eget stall eller bara är några få i ett stall då känner jag mer. Whatever?

Jag kommer själv aldrig klanka ner på en person som rider utan hjälm och jag kommer aldrig tycka illa om någon som väljer att rida utan hjälm. Det är deras liv och de får göra precis vad de vill med sina liv. För mig är hjälm en självklar sak för att det kan på mååånga sätt rädda liv. För andra är den bara ivägen och de känner sig bekväma utan hjälm. LÅT de rida utan hjälm.

Däremo finns det en sak jag INTE tål. Om man är på clinic eller annat liknande för en berömd ryttare och den rider utan hjälm då tycker jag att den är vääldigt orespektlös. Eller som typ gbghs när ryttarna rider sina hästar i pauserna ibland eller tidigt på morgonen och rider utan hjälm. SÅ svårt är det inte att sätta på sig en hjälm och egentligen är det ju på tävlingsplatsen och hjälm SKA bäras.

Jag kommer alltid tycka att ska man lägga ut bilder, filmer eller vet om att många ser det man gör kan man väl ta besväret och knäppa på sig en hjälm. Det finns så många personer som ser upp till personer och en bra förebild är en säker förebild. MEN som sagt, samtidigt tycker jag alla som överreagerar kan ta det med en nypa salt. Man kan inte styra över någon annans liv. Ja, det blev väldigt oklart, men jag hoppas ni förstår vart jag vill komma! 

Är det verkligen så vi alla ser det idag? Jag själv hade liknadne åsikter en gång i tiden, jag tyckte att vissa personer bara gled runt för att de hade köpt en "färdig" häst. BULLSHIT. Ingen häst är färdig när man köper den - om den så gått EM eller aldrig ens tävlat, inte är väl någon av dessa färdiga. 

Jag blir så trött när jag hör folk säga att den personen borde inte bli placerad, hon kan inte rida, hon fick en dyr häst av sin pappa. Come on? Sanningen är väldigt enkel - men den gör ont att höra ibland.

För det första har alla olika hästsmak. Vissa vill ha gröna hästan, vissa vill ha lite mer rutinerade. Vissa gillar sega hästar, vissa gillar fart. Vissa personer kanske känner att nej, jag vill faktiskt ha en häst som jag kan få lite framgång med direkt. Ja, då kommer denna personen kanske försöka hitta en häst som gått lite innan, har resultat osv. När jag letade häst sa jag hela tiden att jag ville ha en grön häst. Den hade kunnat få gått några tävlingar - men jag ville ha lite motstånd. 

Då undrar jag, varför ska man då klanka ner på den personen som köper hästen med resultat? Gör det den till en sämre ryttare? NEJ! För denna personen kommer att få kämpa ordentligt på både träning och tävling, precis som den som köper en grön häst. Däremot kanske den får sina framgångar lite snabbare, men aldrig lättare. För mig kan jag tycka att vissa har det lätt - men vi behöver alla kämpa på OLIKA saker.

Jag tycker inte att jag är en bättre ryttare för att jag köpte en ponny som inte gjort så mycket och behöver mycket jobb. Och det är det jag vill att alla ska släppa.

Jag erkänner att detta har jag fått påminna mig om väldigt ofta. Ingen köper en färdig häst - men JAG köpte mig en jäkla massa jobb och som man ligger får man bädda. Jag kämpar på som en gris. Men jag säger inte att tjejen med den bruna lilla b-ponnyn som gått SM inte måste kämpa minst lika mycket som jag. Man blir lätt blind, en så svårriden häst kan se så lätt ut och tvärtom. Men jag vill få bort dessa fördomar. Vi alla började från ruta ett, både ponnyer, hästar och ryttare. 

VILKET LAND LEVER JAG I? 
Sverige må nog vara det mest kritiserande landet på hela jordklotet.Vad är det för töntiga saker som kommer ifrån höger och vänster? Först får en kille inte vara pepparkaka i sitt luciatåg. Jag tykte att det var FÖR mycket redan då, vadå inte vara pepparkaka? Sen NÄR blev pepparkaka något rasistiskt? Då är det väll mer rasistiskt med negerboll? Eller kanske chokladkakor, jag menar en marabou är lika brun som en pepparkaka, inte sant?
Alla pepparkakor är inte formade som gubbar, det finns hästar, hjärtan, stjärnor och whatever. Ska man behöva färga pepparkakan vit för att det inte ska vara kränkande för mörka människor? Jag menar Vem kom på idén att en pepparkaksgubbe ska vara en neger? Åh jag blir verkligen arg.

Men idag, då gick det verkligen för långt. Jag SKÄMS(!!!) över att bo i Sverige, jag gör verkligen det. För nu har dom tagit bort ett klipp i den klassiska Kalle Anka filmer på julafton. Det handlar om en docka som säger "hey mama" och denna dockan är svart. Och bara för att den är svart så är den kränkande för mörkhyade och ska därför tas bort. Vad mer behöver jag säga? Vad bor jag i för land, har inget svar själv för nu har det vekrligen gått för långt. Och alla som jag känner som är blattar, negrar, whatever. Dom kallar sig själva för blatte osv och inte fasen tar dom illa upp av pepparkaksgubbar eller en svart docka i kalle anka. Nej Sverige tänk om innan jag byter land.

När jag funderar då jävlar jobbar hjärnan på högvarv, synd att den inte kunde anstränga sig så i skolan? Skit samma det var en annan sak jag ville ta upp som jag helt plötsligt reagerade på. Jag sitter varje morgon och läser tidningen, eller läser kanske är fel men kollar alla rubriker och är det något som låter intressant så läser jag. Och det var en artikel jag reagerade mycket på, sista sidan i b-delen av Barometern som är tidningen här i Kalmar.
"Stärk tonårstjejers självkänsla".

Varför i helvete är jag tjej för? Alla tjejer stämplas med deprimerad, ledsen, olycklig, tycker man är ful, gör dittan och dattan. Seriöst, jag tycker att "dagens samhälle" behandlar oss helt fel. Jag läste max 4 meningar av denna artikeln, sen fattade jag vad det hela handlade om och då slutade jag läsa. Det var tips till föräldrar om hur dom ska behanda sina tonårsdöttrar, hur dom ska prata med dom och hur dom ska reagera för att vi tjejer ska få bättre självkänsla och må bra. Jag bara undrar, VARFÖR är det just vi tjejer? Jo såklart för att alla tjejer tycker dom är tjocka, fula, fel här och där, och tycker man att man är snygg säger man ändå alltid att man är ful. Har jag rätt? Så är det i alla fall i Kalmar, liten stad, folk pratar. Ingen vågar ta till sig om någon tycker man är fin, snygg, gullig osv.

Inte fan går jag runt och älskar min kropp. Jag ska vara ärlig och säga att jag är inte nöjd med en enda sak, inte EN enda sak på min kropp tycker jag om, men vet ni? Jag har lärt mig acceptera den jag är. Ful profil, tjocka ben, lustig näsa, små läppar, ankfötter osv osv, listan kan bli lång och jag tror det är många fler än jag som har mycket dom gärna skulle ändra på. Men istället för att tänka så, varför inte bara acceptera den du är? Det är ändå den med fin insida, men bra personlighet som är mest omtyckt i slutet. INTE den med snyggast utsida. Och jag VET hur mycket ni tänker nu att det är utsidan som ger insidan en chans. JA, det är så ibland. Alla mina kompisar tycker nog inte jag är speciellt supersexig men dom gillar mig för min personlighet, sen kanske jag inte har en pojkvän eftersom det är DOM som oftast dömer utsidan. 

Ni ser, det som hela den artikeln handlade om har jag redan löst i mitt huvud helt själv. Jag ska vara ärlig nu och säga precis som det är. För några år sedan var jag så jäkla deprimerad, jag gick aldrig ut och hade roligt med mina vänner, jag satt hemma, hemma och hemma när jag inte var i skolan. Jag skrek åt mina föräldrar varje dag och kände mig verkligen helt värdelös. Jag till och med skärde mig, ja thats true. MEN inte gick det bättre för att mina föräldrar sa att jag var fin, att jag var bra eller att dom frågade mig om mina innersta tankar. Snarare sämre. Det som fick mig ur det där var bara jag. Jag skulle aldrig sluta tycka synd om mig själv, tycka att jag var ful om jag själv inte bestämde att nu fan ska jag bli lycklig. Idag är jag jävligt lycklig, visst får jag veckor, dagar, månader då allt är skit, men det är långt ifrån vad det kunde ha varit.

And what about the boys? Finns det inte killar som har dålig självkänsla? Dom är det ingen som ska prata med, dom är det ingen som ska säga att dom tycker dom är fina? Seriöst, dagens samhälle, det gör mig så jävla förbannad. Skulle kanske du, Anna 15 år i uppsala bli så mycket säkrare på dig själv, börja tycka om dig själv och må bra för att dina föräldrar börjar fråga frågor om ditt liv? Seriöst, vuxenvärlden, kurator, vem det nu är som har kommit på denna trams rent ut sagt. Vad tror ni om oss? haha..

Det av alla era tips som fick mitt intresse var att jag skulle skriva om hur man säger till en häst. Om man ska bestraffa den om den gör fel eller bara berömma när den gör rätt osv.
Jag tycker att i vilket fallet än är ska man aldrig bestraffa hästen, hästarna har INTE valt livet vi gett dom, dom har bara lärt dig leva med det. Om dom gör fel är det oftast inte för att dom vill vara elaka mot oss människor. Utan oftast för att dom blir rädda, osäkra, dom kanske inte förstår eller bara är på bushumör. Att överhuvudtaget använda ordet besraffning tycker jag är onödigt. Man måste lära sig skillnaden mellan bestraffning & tillsägelse!

99% av alla djur mår bäst när dom har en "boss". Att dom har någon som säger till dom när dom gör fel eftersom det är deras trygghet. Det är inte bara hästar, utan även hundar och allt var det nu är. Nästan alla djur blir snällare, gladare och trivs bättre med en sträng matte. Så en SJÄLVKLARHET är att man från dag 1 sätter (i detta fallet) sin häst på plats. Det krävs tid för att få sin häst såpass lydig och uppmärksam på den att man inte får lägga en enda dag åt spillo. Går hästen iväg och drar i grimskaftet t.ex, ja men låt den inte göra det då. Ta tag i den och backa den bestämt. Detta kan behövas upprepas många gånger innan hästen fattar. Så gör hästen fel, något du inte vill att den ska göra. Säg till den bestämt, MEN glöm aldrig att beröma den när den gör det du ber om. 

När jag fick hem Chuck kunde han inte stå lös i boxen utan att försöka smita ut. Efter ett par 1000 tillsägelse att han inte får gå ut så finns det inte i hans tanke längre. Han vet att det är jag som är bossen och om han gör fel blir jag arg eller liknande och backar honom vilket han tycker är tråkigt. Har han istället stått fint hela tiden kanske han får en klapp på halsen eller en godis innan jag går hem. Det är dom små signalerna som är viktigast. 
Jag tycker aldrig att det är rätt att slå hästen hårt, rappa till den eller liknande. Man ska behandla hästen bestämt men också med respekt. Jag menar idag är Chuck så pass lydig att om jag ser en annan häst som är minsta lilla olydig så får jag typ tix. Hästen SKA lyda människan, allting blir så mycket roligare och harmoniskt för båda två och jag lovar att det ger mycket i ridningen om det även grå bra redan på marken.
SEN måste jag tillägga att man måste tänka på skerheten, är hästen påväg att springa över dig, eller håller på att backa ner i ett dike. Då är det klart man får smälla till den på bogen för att göra något snabbt som får hästen att märka dig. Eller kankse ge den en rapp i röven så att den inte backar ner i diket. Ja, ni förstår. Men det är något jag bara skulle göra när den vekrligen totalt blockar mig.

Såklart gäller samma sak i ridningen. Man ska bestämt visa den om den gör fel, men självklart även beröma den när den gör rätt. Vi tar exemplet att C är ganska tittig av sig. I början när vi skulle få honom att hoppa vattenmatta fick jag direkt sätta honom på plats och säga att du lyssnar på mig och hoppar detta. Idag stannar han i princip aldrig på vattenmatta då han vet att det är jag som bestämmer. Men jag har ALDRIG bestraffat honom för att han inte hoppat en vattenmatta. Jag har fleeera gånger lagt till spöt för att visa att här är jag, du gör som jag säger. Men att rappa upp hästen, sparka den i sidorna och dra den i munnen = det kallar jag bestraffning för då vet den inte alls vad ryttaren gör. Dubbla signaler gör det verkligen inte bättre. Så i dessa lägen lägger jag istället spöt en gång på bogen, får honom att stå rakt framför hindret och när han gör det gör vi om det. När han sedan hoppat hindret får han beröm. Det är viktigt att veta när man ska ge beröm och när man ska säga till den. Om det är av rädsla eller fjantighet och ja gud vet vad.

Riktigt långt blev det nu, men som sagt jag tycker aldrig man ska bestraffa hästen. Men man ska inte heller vara rädd för att säga till den på skarpen. Det är stor skillnad på bestraffning och tillsägelse och se till att använda rätt genom t.ex en tränare. Och glöm inte berömen, den ger mer än man tror. Bilda ett band med din häst så lär du snart slippa använda varken spö eller andra tillsägelser. BÄSTA SÄTTET!

Hur kan man veta hur en person är i verkligheten genom att läsa några rader på en blogg? Det har jag alltid funderat över, hur man kan sätta så förutfattade meningar om personer som man aldrig träffat eller ens försökt lära känna? Man tror sig själv veta hur personen är genom att läsa det som skrivs på internet. Jag själv har såklart olika meningar om många bloggar, och såklart är det så jag tror dom är i verkligheten men hur kan man vara så säker på saken egentligen?

Jag själv har haft så många olika tankar om personer som bloggar INNAN jag träffat dom. Så jag drar några exempel!

Johanna: Jag trodde hon var en tjej som gulligullade med sina hästar och inte vågade säga till dom när dom gjorde fel, jag trodde hon var perfektionist uti fingertopparna och inte riktigt kunde bjuda på sig själv.. tills jag träffde henne och min åsikt ändrdes helt. Jag fattade att tjejen hade GRYM hand om hästar och visade alltid vem som bestämde. Dessutom är det inte många som kan bjuda så mycket på sig själv och fisa varannan sekund och tycka att det luktar gott.. (förlåt johanna.. haha) Där har ni den samma människan bakom skärmen.

Linn: Jag trodde att hon var en tillbakadragen tjej som bara umgicks med tråkiga människor, varför vet jag inte men det var vad jag trodde? Såklart ändrades även det när jag började snacka med henne och träffade henne. Mer .. finner inte ordet.. sinnesjuk, sjukfantiserad och sexfixerad människa får man leta länge efter.(förlåt även till dig linn.. haha)

Ella och Anna: Nu började jag läsa deras bloggar först efter att jag träffat dom men hade det varit i omvänd ordning hade jag trott att båda var två små tjejer som inte riktigt vet vad dom vill men gör allting för att det är kul. Sen när jag tänker på hur dom egentligen är så vet jag att dom båda är otroligt målmedvetna och ger inte upp i första taget, dom är otroligt mogna för sin ålder och för att inte tala om hur underbara dessa två individer är.

Jag har även alltid trott att Nellie Berntsson är en tjej som ser ner på allt och alla och måste vara perfekt hela tiden tills jag såg henne på PA castingen och någon gång när jag gick förbi henne på gbghs. Man märker att tjejen lever sitt liv precis som hon vill och trots att det är 100 läsare runt henne dagligen så bryr hon sig inte ett skit om att göra sin grej. Vad det än är.. haha ;)

Jag skulle kunna sitta i timmar och skriva om detta.. Jag tycker det är så roligt hur folk kan sitta och skriva om Nellie, Tyra, Mig, min kompis Lisa, Johanna, Linn Olsson, ja vem som helst. Skriva massor av positiva saker om oss, den, det och mala på beröm. När dom i själva verket inte vet alls om det stämmer? Jag ser det inte alls som något negativt, verkligen inte men jag tycker det är så roligt att spekulera! Hur folk kan ha så fel om vissa personer. Det fascinerar mig hur en person kan ha så mycket inflytande och göra sig till en helt annan person bara för att den sitter bakom en skärm.

Vad tycker ni om saken? Hoppas ni fattar mitt luddiga inlägg.. haha!

bild lånad av: lamias.se

Jag har haft detta inlägget i utkast sedan i söndags, men sen när Johanna publicerade sitt får jag väll låtsas så som att jag följer strömmen, haha! Men ska försöka få med min bild på Chuck, annars är faktiskt åsikten väldigt lik.

Jag har alltid varit en person som gärna vill kunna rida mina hästar på så milda bett som möjligt. Jag har i första hand prioriterat bort alla starka bett men ibland behöver man faktiskt ta till dessa hjälpmedel istället för att sitta och dra i hästen. Dessutom är Chuck egentligen en väldigt känslig häst och innan kunde man inte alls ha skarpa bett på honom. Jag kommer ihåg när jag bytte från tredelat till rakt bett och att han redan då backade av och blev osäker på hinder. Men det blev bättre ju mer vi använde det och idag bryr han sig inte speciellt mycket om att bettet är i munnen. Jag brukar kunna rida honom bra på det bettet, visst jag kan aldrig släppa speciellt mycket på tyglarna för att ge honom lite frihet utan jag måste ständigt hålla en ganska stadig kontakt med honom på det för att det ska funka.

DÅ kände jag att jag behöver något som han verkligen lyssnar på, så att jag inte sitter och sliter honom i munnen hela tiden vilket jag var tvungen att göra på lördagen. I det läget kände jag i princip "sätt på honom det starkaste som finns", haha mest för att jag var så frusterad över hur han hade betett sig. Men efter lite funderingar var jag inne mest på ett pelham och efter att min tränare även tyckt vi skulle testa det så blev det så. Men bara för att man rider på det en gång betyder det inte att man alltid ska göra det hänadefter. Det är som när man köper en ny häst som kankse gått på pelham. Bara för att den gjort det innan betyder det inte att den ska göra det med dig. Jag tycker man ska testa andra mildare bett innan då det håller bättre i längden.

Det var inte speciellt LÄTT att rida Chuck på pelham, då tycker jag bokstavligt att det är lättare att sitta och slita honom i munnen men eftersom jag vill få en så harmonisk runda som möjligt så gav jag det en chans. jag hade lika gärna kunnat rida med sytrådar, så lätt som jag fick va i handen. Minsta lilla rörelse i handen och han saktade farten. I andra klassen blev jag lite för hård i handen och därför kommer vi nära på såpass många hinder. Grejen var att jag som är så van att rida honom med mycket i handen fick helt plötsligt göra allt med sätet. Handen behövde jag i princip bara ha stilla ochsen fick jag sköta resten med sitsen. Vilket i och för sig är bra då jag börjar rida mer.

Sen vill jag även påpeka att man får aldrig en lydig häst bara för att man betslar upp. ALLA hästar behöver samma träning för att bli lydiga, sen kanske man behöver hjälpa till med starkare bett ibland. Jag kommer rida så sällan som möjligt på mitt pelham och mitt kimblewick för att jag vill i slutänden kunna rida på ett vanligt bett. 

Inlägget blev väldigt flummigt nu, hoppas ni förstår och hopppas det blev lite mer utöver det Johanna skrev. Tror dock ändån att dom flesta personer har samma åsikt om bett.

Nu ni ska jag berätta lite om hur jag tänkt. Jag var 99% säker på att alla som skulle kommentera inlägget om att det går dåligt för mig skulle skriva att jag skulle gå ner i klasserna. Och jag hade rätt, det är nog 2 st som inte skrivit det eller något retsen har sagt det. Jag skrev inget om det för jag ville se vad NI tyckte först.

Jag har faktiskt testat att gå ner till LC för att jag ville rida runt som ingenting och få upp självförtroendet. Och det gick käpprätt åt skogen. När han såg att hinderna inte var så höga längre så tog han saken i egna händer och körde sitt egna race. Efter det så SJÖNK mitt självförtroende något enormt. Tro det eller ej, men jag visste lixom inte vad jag skulle göra. Efter det gick jag upp till LB/LA igen för att där får jag i alla fall bättre flyt och känsla än i LC. Då tänker ni kankse, men öva på LC tills det sitter då. Och jag låter er tänka det och jag låter ER tycka att jag är en idiot. I DO!
Men jag tänker fortsätta i samma bana, rida LB och LA. Nästa tävling är i Jönköping den 10 november och då ska jag hoppa en LB i avd A och sedan kommer jag hoppa en LA i avd B. Varför nu detta då? 

Jo jag ska förklara. När jag känner att något gått fel så pratar jag i första taget med min tränare och mina nära och kära som jag litar på och som är kunniga. Och idag pratade jag med Johanna som jag själv tycker har bra huvud för hästar och hon är alltid positiv när man pratar med henne. Så idag pratade vi och kom in på massor av bra saker. Nästana allting vi pratade om la hon sedan upp på bloggen så ni kan själva läsa det HÄR. Det handlar inte om att gå ner i klasserna, för om det nu går dåligt i LA för mig nu hur ska jag då bli bättre i LAn genom att rida LC som jag redan ridit klockrent fleeera gånger. Det jag måste göra är att sluta tänka på vad det är jag vill, och tänka på att jag kan inte göra det jag vill om jag inte rider. För som många sagt till mig är höjden inget problem, det är jag som är problemet. Precis som Johanna skrev jag kanske vill för mycket och går då i mål i mitt huvud innan jag ens hoppat första hindret. Det är DÄR problemet sitter. Det kommer inte bli bättre för att jag går ner och startar LC, tro mig det kommer inte det. Hur mycket ni än kommer sitta och skriva och förklara hit och dit och vad många tränare säger och vad era ponnysar/hästar gjort. Det är inget som säkert funkar på Chuck.

Så den 10 november åker jag till Jönköping och startar en LB och en LA, LAn kommer jag hoppa i avd. B för att släppa ALLA kraven. Jag ska bannemig rida, ett hinder i taget och aldrig gå i mål förens banan är klar och jag gått igenom mållinjen. Som pricken över i:et ä även taleren själv med. Johanna ska följa med och hjälpa mig, och förhoppningsvis går det bra den dagen. 

Så alla där ute. Jag är en idiot, har alltid varit en och kommer alltid att vara. Men någon måste ju ha den rollen och jag är villig att ta den. 

När det kommer till delen att låta någon annan rida min häst så är jag väldigt kräsen, jag låter inte vem som helst sitta upp på honom. Dom som har ridit honom är jag, mamma, Moa, Sofia, Johanna, Linn och Emma. Sen har även en liten tjej i stallet skrittat av honom men det räknar jag inte in i att rida. 
Jag kommer ihåg att det blev lite frågor om varför Johanna skulle rida honom när jag var borta och varför jag inte valde en tjej i stallet istället. Svaret är enkelt, jag är såpass kräsen och den personen jag hade tänkt fråga var inte hemma den veckan så därför valde jag en annan tjej. Jag skulle aldrig låta någon rida Chuck som jag inte litar på eller som sedan skulle gå bakom min rygg om olika saker. Sedan vill jag ju såklart att ryttaren ska ha kunskapen och veta bra.
Imorgon t.ex kommer jag inte kunna rida eftersom jag fortfarande är sjuk och mamma har ont om tid men som tur är hade Sofia tid att rida så det ska bli riktigt roligt. Var ett tag sedan hon red honom sist, tror bara hon ridit honom en gång? Men hon rider honom sjukt bra så jag har turen att hon vill rida honom. Så jag ska i ala fall dit och kolla när hon rider, jag vill ju se :D
Jag hoppas såklart jag hittar någon snäll och trovärdig person i mitt nya stall sen som kan rida honom när jag inte kan.

Hur är ni när det gäller att låta andra rida era hästar? Kräsna? Eller kan ni be nästan vem som helst?

När jag sitter på hans rygg, när jag skrittar runt efter ett bra pass, när jag känner hur otroligt lycklig jag är för stunden, och sen när jag tänker jag på världen, Sverige. Det finns inte många ställen som jag verkligen kan vara mig själv, inte ett enda ställe kan jag slappna av och få vara jag för en stund. Möjligtvis nu, klockan 23.16 en torsdagskväll i mitt rum, föräldrarna sover, lamporna i husen bredvid är släckta, gatorna är tysta, men jag sitter vaken med huvudet fullt av tankar redo att berätta för er. Jag har ingen större plan på hur jag ska uttrycka mig, grejen är att jag har ingen som helst aning om vad jag egentligen ska skriva, jag bara känner för att skriva något riktigt bra. Men om det sedan blir bra är en helt annan femma.

Jag vill dela med mig av mitt liv till er, jag vill att ni ska få ta del av så mycket som möjligt för att kunna "döma" mig på rätt sätt. Jag tror att ni flesta har en bild på mig som inte är den jag är, dels för att det är svårt att se det genom internet, och dels för att jag har så mycket saker jag inte kan skriva ut. Kommentarer ploppar in om hur duktig jag är, hur dålig jag är, hur fin Chuck är, hur ful Chuck är och så vidare. Jag kan bara tacka och le, vara glad för stunden. Eller tvärtom, klicka på delete och försöka glömma bort det. Men bara för att jag klickar på delete på datorn betyder det inte att jag själv deletar det. Jag tar åt mig av allt, eller allt negativt. Allt det positiva har jag väldigt svårt att ta in, och så har det varit sedan jag var liten. 
Jag har alltid sagt åt mina föräldrar att jag INTE vill ha beröm om jag gjort något bra, även idag gör jag det och likaså är det med alla dessa fina kommentarer. Jag försöker ta in vartenda ord och ta åt mig, men jag tycker det är så himla svårt eftersom många av er aldrig sett oss IRL. Ibland får jag snälla ord om hur fint han musklat på sig, när jag själv vet att han inte har musklat sig speciellt mycket. Det är just därför jag har svårt att tå åt mig, hur kan dom veta, hur kan dom se? Men jag lär mig med tiden, försöker ta in det positiva mer, det negativa mindre. Jag tar ofta in allt negativt som sägs om mig, jag kan fundera på det riktigt länge, vara ledsen över det och fråga mig själv hur jag ska göra det bättre. Även om det kanske redan är bra, jag tar åt mig av alt negativt och det är bara sån jag är.

Jag vill aldrig synas, jag vill aldrig höras eller verka något speciellt. Och det är just därför jag tror så många av er har väldigt fel bild på mig. Att jag kan stå upp för mig själv väldigt ofta, medans sanningen är att jag kan ligga och gråta över en idiotisk mening skriven av Anna Andersson i blekinge. Åh jag vill så gärna lära känna er alla där ute! Nu kanske ni fick en blick på mig som en tyst och dyster tjej, samtidigt som jag är världens galnaste. Ni förstår vad jag menar, jag kommer aldrig kunna beskriva mig själv i ord, det är för svårt att beskriva!

Like it or not, det kommer nog bli fler sånahär inlägg. När jag bara tar några djupa andetag och skriver rätt ifrån hjärnan och hjärtat. Utan att det blir någon sammanhållning i texten eller att det blir någon vidare förståelse, bara mina tankar så som dom kommer!

Jag tycker det är superroligt att ni läsare bryr er om mig och Chuck, men ibland skulle det vara roligt med folk som bryr sig på rätt sätt. Precis som sara skrev i kommentaren här under så har jag fått många snälla kommentarer om massor av andra hästar som varit skadade hit och dit. Men det är inte det första man vill höra efter en dålig runda/dag. Jag har umgåtts och pratat med många barn och vuxna från Kalmar nu i helgen och inte en enda har sagt ett ord om att han kan ha ont. Många säger att alla har dåliga dagar, kolla med din tränare eller andra liknande saker. DET är vad man vill höra. Jag tror faktiskt inte att han har ont, jag har haft Chuck i 1 år imorgon och jag vet att han har ett humör, och det är ju jag som rider som känner. 
Grejen är att jag påverkas väldigt mycket av er, mina bloggläsare och vad ni skriver till mig. Så hela natten och idag har jag gått runt och funderat på allt vad det skulle kunna vara, på om det kanske blir samma sak med Chuck som en utav mina läsares hästar som aldrig mer gick att rida osv osv. Jag blir mörkrädd av alla tankar som snurrat i mitt huvud och det kan precis lika gärna vara därför han fortsatte sparka idag. 

Jag förstår att många av er skriver detta för att ni tänker på mig och vill mitt bästa. Men om jag skriver att vi kanske ska kolla upp honom om det inte blir bättre så tror jag faktiskt att veterinären skulle hitta felet om det var något fel. 
För jag blir verkligen fundersam, ledsen, otaggad och ett stort frågetecken när vissa av er redan bestämt er för att han har ont. I vissa kommentarer kan det stå att dom hoppas att han blir bättre snart och att vi kan hitta vart han har ont. Sen kanske ni inte menade så, men det var så det stod. Alla gör vi misstag och jag skriver inte detta som något argt svar på alla kommentarer för jag blir glad över att ni bryr er, även om det ibland blir lite fel. Men jag påverkas faktiskt väldigt mycket över vad ni skriver och just därför vill jag förklara för er hur jag tänker. Annars är ni superbra bloggläsare och jag älskar er!

Två kommentarer som jag verkligen ville ha, det är så det ska se ut!

 (Jag kan inte redigera bort ip-nummerna, men jag antar att det inte spelar någon roll?)

Fick en kommentar om jag kunde skriva min åsikt om att lägga till spöt vid t.ex vägran eller som hjälpmedel osv. Och jag fick sug i fingrarna av att frå skriva lite mer utförligt om hela grejen - tävling, träning, bestraffning, hjälpmedel osv så här kommer mina åsikter.

När är det egentligen okej att slå sin häst? Är det okej över huvud taget? Jag tror att vi alla har olika åsikter om det hela, vissa skulle aldrig våga hålla i ett spö medans vissa tycker det är okej att rappa upp sin häst totalt. Jag tycker att innan vi ens ger oss in i hästarnas värld borde vi veta vad det är för djur och tänka efter, har dom egna tankar? För visst har hästarna sitt egna liv, dom leker med sina kompisar i hagen, surar på boxgrannen, sover och äter. Det är inte alltid dom orkar gå stenhårda pass och hoppa dom där hinderna. Hästarna har precis som vi dåliga och bra dagar. Vilket jag tycker att vi ska ha mer överseende till. Det kan hända att ens häst vaknat på helt fel sida, är trött i benen och inte alls vill. Och på träningen får den bestraffning efter bestraffning för att den gör fel. Då kanske man borde tänka, hur hade du känt dig om du redan var på dåligt humör och sedan blev utskälld gång på gång? Inte hade du blivit gladare?

Jag säger inte att man ska låta hästen sura ihop och vinna över ryttaren, men man kankse borde tänka till, beror detta på dumheter eller på orken? Om hästen hoppat superfint i en halvtimme och sedan börjar fulstanna, visst kan man säga till den ordentligt en gång eller två och visa att det är ryttaren som bestämmer. Det tycker jag man kan göra, MEN bara i rätt läge. Då ska du veta att det var hästens fel och inte en miss från din egna sida. Att bestraffa hästen för att du själv gjort fel, det är det elakaste jag vet. Och just därför kan jag inte själv säga till min häst om jag inte tränar för någon för jag kan inte alltid känna själv om det faktiskt var mitt fel eller hästens. Oftast gör jag det och oftast är det mitt fel, men dom gångerna jag blir osäker så skiter jag hellre i det än att tillrättavisa honom när han gjort rätt. 

Vad sjuk texten låter nu när jag läser igenom den, men jag hoppas ni alla kan tolka det rätt. Behöver man lägga till spöt innan ett hinder för att ni kommer helt fel - tycker jag det är okej. Är din häst jäklig och stannar så är det okej att lägga till spöt för att säga att det här var inte okej. Om hästen inte flyttar för skänkeln kan det vara okej att peta med spöt på rumpan för lite reaktion osv osv. Men att rappa upp hästen gång på gång är enligt mig aldrig okej. 
Något som jag också tycker är otroligt viktigt är att se hästens förutsättningar, tycker den att det är roligt, klarar den av det här? Pressa aldrig en häst till något den inte vill - det lär bara bli värre. Se istället "vad är min häst bra på?", kanske är det något helt annat och då kankse man ska fundera om?

Så för att knyta ihop säcken - att använda ett spö och sporrar på rätt sätt är enligt MIG okej, men ta alltid hjälp innan så du vet att det blir i rätt läge och rätt inverkan. Att slå en häst för att du själv är arg ger oftast bara dåliga effekter och kan i slutänden göra att hästen slutar hoppa eller liknande. Ett exempel som jag faktiskt tycker är för mycket var t.ex ponnyakuten och ponnyn som inte ville hoppa när dom i princip slog med spöt i varje steg fram till hindret. I det läget kankse man istället borde tänka efter, vill hästen verkligen det här? Att sedan alltid ha ett spö till hands kan vara bra, rent för säkerhets skäl. Finns så mycket åsikter om det här. Men behandla din häst så som du skulle vilja bli behandlad! 

Förövrigt tycker jag att bestraffning låterhelt sjukt, en häst bör inte straffas, möjligtvis tillrättavisas!

Jag sitter här, 16 år, 5 månader, 1 vecka, 2 dagar och 19 timmar och 18 minuter gammal. Jag har mitt huvud fullt av tankar och jag är redo att skriva en hel bok. Men när jag ska omformulera mina tankar till ord kommer det inte fram ett skit. Jag försöker klura ut olika sätt att få fram det på ett bra sätt men allt som kommer ut är frågetecken. Och inte skulle jag kunna skriva ett inlägg fullt av frågetecken och låta er lista ut vad det ska stå. Så funkar det tyvärr inte.

Jag vet inte hur ofta och hur länge detta albumet strömmar in i min hjärna. Kan i princip alla låtar utantill, kan hela honom utantill. Jag kan fortfarande inte förstå att jag den 22 april 2013 ska få andas samma luft som honom.

Det här i alla fall helt klart favoritlåten, han är helt magisk - precis som i låten precis så känner jag mig. Han sjunger alltid sina låter med sån inlevelse, jag vet ingen artist i världen som bryr sig så mycket om andra som han gör. Jag vet hur otroligt fjantigt det låter men han har verkligen hjälpt mig igenom vissa svåra tider. När man är riktigt nere och inte mycket hjälper då kollar jag på videosar och lyssnar på hans musik. Det hjälper verkligen något enormt. Hade jag aldrig upptäckt honom kanske jag aldrig hade varit jag idag. Jag hade kankse aldrig varit så självsäker eller modig som jag är idag. 

Call me if you want, don't do if you don't want to. Don't pretend to like me if you don't.

Det är så roligt när man får anonyma omogna kommentarer om hur fel jag gör, att jag är dålig och att jag inte kan göra si eller så. Hade ju helst av allt sluppit dom men vissa är så otroligt korkat skrivna att jag inte kan hålla mig för skratt. Folk som på riktigt tror att jag är så korkad att jag inte vet mitt eget bästa, dom som skriver att jag inte får göra si eller så när jag lagt upp en film från en träning. Det stör mig mest, hallå om jag tränar för en tränare har jag nog fått lite tips av tränaren, eller han kanske står tyst i mitten och vill att jag ska vänta på vad mina bloggläsare ska säga. Att jag måste ge min häst eftergift för annars dör han. Finns så sjukt mycket jag kan rabbla upp, skulle nog aldrig ta slut.

Fick en kommentar om att jag klagar mycket. Jag brukar inte skratta när jag är ensam men då skrattade jag faktiskt. Och så började jag tänka på hur livet hade varit om jag låtsades vara helt perfekt. Om jag hade kastat fram händerna i sprången, om jag hade byggt upp muskler på min ponny på en veckas tid, om jag hade gått felfri alla gånger jag varit och tävlat och om jag hade älskat att ta på mannen hans svettiga skor. Hade mina läsare älskat mig då?
Nej! För då hade det varit fel istället, då hade dom varit nöjda om jag gör precis som jag gör nu. Jag tänker aldrig, aldrig, aldrig försöka bli perfekt, eller över huvudtagen försöka vara någon jag inte är. Jag tänker aldrig säga att mina läsare har rätt för att få eran respekt. Jag gör MIN grej och ifall NI inte accepterar det så är det erat problem inte mitt. Jag tänker inte bry mig ett skit om vad andra tycker, tänker eller gör.

Jag tänker inte äta upp den där satans äckliga avokadon för att NI ska se mig som en förebild. Jag kastar den i soptunnan och lever mitt liv istället. Så om ni tycker att jag klagar mycket, thats who i am, nästa gång kanske det är du som får sätta på en gammal gubbe hans skor? I don't want to be perfect.

NU --> stallet