Det är så roligt när man får anonyma omogna kommentarer om hur fel jag gör, att jag är dålig och att jag inte kan göra si eller så. Hade ju helst av allt sluppit dom men vissa är så otroligt korkat skrivna att jag inte kan hålla mig för skratt. Folk som på riktigt tror att jag är så korkad att jag inte vet mitt eget bästa, dom som skriver att jag inte får göra si eller så när jag lagt upp en film från en träning. Det stör mig mest, hallå om jag tränar för en tränare har jag nog fått lite tips av tränaren, eller han kanske står tyst i mitten och vill att jag ska vänta på vad mina bloggläsare ska säga. Att jag måste ge min häst eftergift för annars dör han. Finns så sjukt mycket jag kan rabbla upp, skulle nog aldrig ta slut.

Fick en kommentar om att jag klagar mycket. Jag brukar inte skratta när jag är ensam men då skrattade jag faktiskt. Och så började jag tänka på hur livet hade varit om jag låtsades vara helt perfekt. Om jag hade kastat fram händerna i sprången, om jag hade byggt upp muskler på min ponny på en veckas tid, om jag hade gått felfri alla gånger jag varit och tävlat och om jag hade älskat att ta på mannen hans svettiga skor. Hade mina läsare älskat mig då?
Nej! För då hade det varit fel istället, då hade dom varit nöjda om jag gör precis som jag gör nu. Jag tänker aldrig, aldrig, aldrig försöka bli perfekt, eller över huvudtagen försöka vara någon jag inte är. Jag tänker aldrig säga att mina läsare har rätt för att få eran respekt. Jag gör MIN grej och ifall NI inte accepterar det så är det erat problem inte mitt. Jag tänker inte bry mig ett skit om vad andra tycker, tänker eller gör.

Jag tänker inte äta upp den där satans äckliga avokadon för att NI ska se mig som en förebild. Jag kastar den i soptunnan och lever mitt liv istället. Så om ni tycker att jag klagar mycket, thats who i am, nästa gång kanske det är du som får sätta på en gammal gubbe hans skor? I don't want to be perfect.

NU --> stallet