Ja, det går upp och nerför mig och C. Jag kan inte säga annat och hade jag varit en annan person hade jag undrat vad jag gör på banorna när det går som det går. Ja, ärligt talat.

2 år, snart var det sedan jag fick hem honom. 2 år sedan jag började träna skiter ur mig och C för att kunna komma ut och tävla. Vi började på LC, LC + och gick sedan upp till LB. Det flöt på bra, några stopp här och där, bommar som föll osv. Men inga större skillnader. Jag började hoppa LA och blev utesluten och fick massor av fel. Jag kunde helt enkelt inte rida och ärligt talat vet jag inte vad jag gjorde på en LA bana?

Jag fortsatte traggla och det började se bättre ut, kännas bättre. MEN då kom även felen med storm. Jag slutade med 16 fel, kraschade in i hinder och allt såg kaos ut. Men det var då jag faktiskt började rida på riktigt.
Jag trodde att vad jag behövde var att gå ner i klasserna och testa att hoppa runt en LC bana. Jag ville få upp självfortroendet och hitta "noll-känslan" igen. Sagt och gjort, jag gick ner i klasserna och det slutade med att jag bröt ihop, totalt. Jag kunde inte rida LC utan att C drog iväg, bommarn flög bokstavligt åt alla håll, stoppade ut och ja gud vet vad. 

Jag tänkte, precis som ni gör. Att om jag går ner i klasserna och hittar tillbaka till rytmen så kommer det gå bättre i de högre klasserna. Men det knäckte mig totalt, jag orkade inte se någon i ögonen efter dessa rundor. Jag gav det fler chanser men det slutade alltid på samma sätt. Och jag tänker aldrig, aldrig någonsin låta det gå så lång igen, jag tillåter inte mig själv att hamna i det hålet igen.

Vad är det då som behövs? TÄVLINGAR. Jag behöver inte träna mer, jag behöver inte rida mer dressyr, jag behöver inte hoppa lägre höjder. Det jag behöver är att traggla och tragga tills det släpper. Jag tycker inte att LA är högt, jag rider det som ingenting och det är alltså inte mitt självförtroende eller någon rädsla som sätter stopp utan det är hans och mitt humör. Det gick sjukt dåligt igår när jag trimmade hemma, det kan påverka dagens resultat. Chuck är valpig och han har inte någon större vilja att visa upp sig och visa vad han går för. Många hästar som har noll kapacitet kan gå jättelångt på bara vilja, tro mig. Chuck däremot har enorm kapacitet, men han har inte huvudet och viljan att vinna. Chuck har en vilja att hoppa och han älskar att komma ut och tävla men om han sedan river en bom eller stannar ut sig, det skiter han i. Han är alltid lika nöjd.

Det gör att jag, som pilot måste rida mycket mer ordentligt och annorlunda än en ryttare med en ponny med vilja av stål. Om ni förstår hur jag menar? Minsta lilla ryttarmiss och han river/stannar. Ibland ställer han upp, men väldigt sällan och det är därför resultaten är så olika. Är han på fel humör då gör han som idag. Stannar ut sig. Är han på bra humör tar han i och hoppar för glatta livet. Jag kan inte alltid rida honom, vissa dagar är det lika bra att gå och stryka sig för att man inte kommer klara av det.

Jag behöver rida in OSS på regionala och nationella tävlingar för att få in en rutin, veta vad jag ska göra i vilka tillfällen. Jag skulle kunna gå in och hoppa 125 med honom idag om C hade varit på bra humör för jag vet hur jag ska rida. Det är inte höjden som är problemet. Hur ska vi bli bättre på LB & LA genom att träna LC. Jag vet vad ni tänker nu, all träninge är bra träning. Men nej, C går inte att träna på LC för han blir paralyserad. Han ser svart, drar och skiter i dig på ryggen. Blir det lite högre så börjar han & jag att tänka och det är då vi fokuserar. Nu börjar till och med LB bli fjuttigt för honom, han blir stark och tar bara egna insiativ. Han behöver en höjd som får honom att tänka.

Vad jag behöver göra är att komma ut och tävla mer och få både mig och C mer stabila på banan. Denna ponnyn behöver tid, 100 ggr mer tid än andra. Det vet nog dom flesta, mamma, jag , kompisar, tränare osv. Kan tillägga att jag pratat med min tränare om att gå ner i klasserna och även han säger att det inte funkar. För det funkar inte. Det knäcker mig totalt.

Hoppas det ger svar på alla ni som tycker jag ska gå ner i klasserna. INGET påhopp mot någon, kände bara för att förklara ordentligt för er alla, förstår att ni bara vill mig väl när ni ger detta tips. Ganska oklart och luddigt inlägg men hoppas ni kan se min menig :)

Det jag undrar är, ser detta dåligt ut i era ögon? Här tänker ni antagligen, fasen vad surt med ett pet, sjukt bra runda annars.
På senaste veckan har jag nog fått minst 7 frågor om varför jag inte går ner i klasserna. En fråga jag aldrig får när det går bra. Ibland kanske man måste kolla in helheten innan man drar en slutsats?


Eller här, vilken runda ser bäst ut? Den höga eller den låga? Vilken tror ni kändes bäst?


Här rider jag förjävligt i båda klasserna och ändå hoppar han runt och ställer upp som fan. Han hoppar det som ingenting.


Men här då, här tänker ni antagligen, shit hon är inte redo för detta. Varför går hon inte ner i klasserna?

Vissa dagar är jag sprängdfylld av tankar och åsikter och jag vill sitta i timmar och skriva, skriva, skriva och skriva. Men ibland tar det helt enkelt stopp. Inte inuti mig, utan för att jag känner att jag trycker på känsliga ämnen. T.ex mitt inlägg om pessoabett, vet inte hur många gånger jag funderade över om det skulle publicerad eller inte, men jag gjorde det. Jag har så mycket åsikter i huvudet just nu som jag skulle vilja skrika ut, men det stoppar mig när jag ser "bekanta" personer göra det som jag så illa tycker om eller tycka tvärtom. Inte för att mina åsikter är pekade mot dom, med det är så många förstår det och tar in det. Pekat mot en själv.

Precis så är det med era kommentarer. Hur mycket ni än skriver "inget illa menat mot DIG, men DU gör ju faktiskt si eller så". Klart att jag tar det personligt. 

Igår skrev jag MINA tankar om Västervik och vips så fanns det några där som tog allt helt fel. Att jag skyllde min och Chucks ritt på Västervik. Jag kan säga det hundra gånger, jag menar det av hela min själ och mitt hjärta men jag hade en dålig känsla redan från att jag trillade av på framridningen. Den gick på gräs/grus och var ett bra underlag för Chuck. Även inne på framhoppningen hade jag en dålig känsla och det var annat underlag där än på tävlingsbanan så hur, hur och åter HUR tror ni att våran ritt blev som den blev pga underlaget? Jag kan säga att 90% var mitt fel, det är alltid ryttaren som ställer till det. Hade Chuck vetat vart han skulle så hade han lika gärna kunnat gå in och hoppa banan själv. Jag skyller INTE på tävlingsplatsen.

Och det är det som får så många att tro att man provocerar. Visst vet jag att åsikter drar besökare, så på så sätt provocerar jag. Men jag skulle aldrig sätta mig och skriva elaka saker eller texter som jag själv inte tror på för att få fler läsare. Allt jag skriver på min blogg är 100% äkta, jag ljuger aldrig. Så om jag skriver att jag inte skyller på tävlingsbanan så menar jag det.
Sedan att man ibland inte säger hela sanningen är en sak, men har jag nämnt något så är det sant. Skulle aldrig få för mig att ljuga eller skämta om något för att provocera mig lite fler läsare. ALDRIG.

Jag kommer ta upp ett för mig väldigt känsligt ämne som jag inte pratat med om någon. Har pratat pyttelite om det med några, men det händer inte ofta. Det är om mig och Chuck, vad som gör att det hela tiden är något som sätter stopp.

När jag köpte Chuck visste jag direkt att denna ponnyn kommer kunna gå SM, helt klart. Vad jag glömde tänka på var, är JAG redo för det? I dessa snart 2 åren tillsammans har jag hela tiden strävat mot att tävla SM. Jag har alltid haft i huvudet att ta dig dit du kan, SM är stort och det är verkligen inte någon idé att satsa dit. Men som jag alltid sagt "satsa mot det möjliga, så når vi högsta graden av det möjliga". 
Från dag 1 tänkte jag, skit i alla placeringar, bara du har en bra känsla. Och sedan dess har jag aldrig någonsin satsat, ALDRIG. Det enda jag har fokuserat på är att de där nollorna ska sitta så att jag kan kvala msv. Aldrig har jag tänkt, ne nu jävlar ska vi vinna. Det är en mening som inte funnits i mitt huvud, aldrig. Ibland satsar jag mer i LB och lägre klasser men så fort det blir LA så är jag tillbaka vid dessa nollor igen.

Jag har blivit ett kontrollfreak, bokstavligt. Så fort jag inte kommer rätt på alla hinder blir jag besviken, så fort jag inte nollar blir jag besviken, alltid har jag gått in med tanken: Nu jäklar sätter vi den. Hade jag istället tänkt, satsa, riiid, nu ska vi vinna så tror jag att jag hade haft en hel hög med placeringar och en hög med nollor i LA. Men jag kommer aldrig kunna gå in och tänka så för OM en bom skulle falla skulle jag gå med det på axlarna i månader. Om jag inte hade ridit så snabbt, tagit den svängen etc så hade han inte rivit. Jag är fast i detta.

Ju mer jag vill högre upp så känner jag ändå på något sätt att vi är klara. Ena stunden känner jag att jag aldrig skulle våga hoppa en msvb, andra stunden kan jag känna sug att sätta upp en bana på 140 och hoppa. Jag vet inte om jag egentligen vill komma längre utan när jag verkligen tänker efter så blir det så klart för mig.

Det är inte för min skull jag gör det här. Hade det varit för min skull hade jag köpt mig en säker häst som redan gått msv som hade kunnat lära mig. Men nu har jag en orutinerad ponny som inte kan lära mig, utan vi måste lära oss tillsammans och jag är inte säker på om det är det jag egentligen vill. Klart jag skulle vilja hoppa SM, som bara den. Men ibland känner jag press på mig att prestera för ANDRA. Alla de som faktiskt sagt att C inte kan komma någon stans, de som sagt till mig att jag inte borde hoppa de höjder jag hoppar. Nej jag säger det inte för ATT. Jag har flera gånger fått höra, face2face av personer som på riktigt tycker att jag inte kan göra detta. De är just därför som jag vill prestera. För att sätta ner en fot och visa de att vi kan visst. Men när jag tänker efter vet jag hur fel det är. Även om jag vet hur mycket jag själv vill detta så fördubblas det när jag tänker på det. Det är då allt går åt skogen, det är därför bommarna faller.

Jag ville ju bara ha kul tillsammans med Chuck, aldrig någonsin ville jag att det skulle bli såhär. Om jag bara hade skitit i alla andra och fokuserat på att ha roligt så tror jag att vi hade varit så mycket längre fram. Istället sätter jag oss båda i skiten gång på gång och bygger upp en rädsla inom mig. Inte rädsla för att hoppa högt eller för att krasha i ett hinder. Rädsla för att inte komma över kanten, för att inte kunna visa vad vi går för. 

I slutänden är det ju ändå inte det som räknas. Det är Chuck och jag som räknas, sedan om vi hoppar LB eller SM är skitsamma. I slutet har jag alltid kommit längre om jag har haft kul på vägen. Chuck har lärt mig mycket, men det jag allra mest ville uppleva har jag helt glömt bort på vägen. Att ha roligt. När jag fick reda på att jag inte kunde rida på bett i 3 månader var jag inte ledsen över att vi inte kunde ha roligt längre. Jag var ledsen över att ännu några chanser att visa andra vad vi går för är sumpade. Hur sjukt är det inte?

Jag vill bara kunna komma hem från tävlingar med rosetter, jag vill kunna rida ärovarv, jag vill kunna klättra i rankinglistan, jag vill också känna lyckan av att vinna. Men något är i vägen, JAG. För varje dag som går är jag så rädd att jag ska förstöra Chuck genom mina misstag. Varje gång jag vill något. Han är redo, han är mer redo än någonsin och han vill så gärna kunna visa upp det, men jag vet inte om jag är det. Om jag är redo.

Vi har kommit så långt, men kanske är det stopp här? Både på gott och ont. En sak är säker och det är att denna ponnyn lärde mig jäkligt mycket. Han lärde mig rida, allt med tävlingar osv. Men det jag är mest tacksam över är att han lärde mig vad LYCKA och KÄRLEK är och det ska jag ta med mig, resten av mitt liv. Love u, forever.

 

Samma sak varje gång när jag är påväg hem till Kalmar efter en rolig tid någon annanstans. Jag vill inte hem, vill inte, vill inte, vill inte.
Jag hittade min dator i bilen som jag glömt bort att jag tagit med mig, så varför inte låta tankarna flöda?

Kalmar. Staden jag föddes i, staden jag växte upp i, staden jag bor i, staden jag alltid bott i. Kalmar. Jag måste erkänna att Kalmar är ett fint ställe, kusten utanför dörren, fina stränder, fina ställen. Nära till Öland som enligt mig är Sveriges finaste ö. Men det är ändå Kalmar, gamla, trista, tråkiga, lilla, gråa, fördomsfulla Kalmar. När jag var liten ville jag föralltid bo här, jag älskade det. Men precis som alla andra växte jag upp och med åren som gick upptäckte jag mer, fick se mer och jag insåg vad denna lilla staden egentligen är. 
Ett ställe fullt av människor som vet allt om alla, är avundsjuka på alla, tycker si och så om alla. Fördomsfulla människor är precis vad min hemstad är uppbyggd av. (Såklart finns det undantag och om ni läser detta hoppas jag ni vet vilka ni är!)

Senaste året har det blivit så självklart för mig att så fort jag får chansen ska jag härifrån. Jag kommer inte för en sekund vilja stanna här, aldrig. Jag trivs verkligen inte här och helst av allt skulle jag vilja göra en "ny start". Men alla vet redan allt om mig, alla vet att jag är den hästtokiga hästnörden, alla vet vad jag gjorde i femman, åttan och gymnasiet. ALLA vet. Jag har lärt mig se igenom människor, vissa är helt enkelt inte värda att lägga ner sin tid på. Tyvärr har det varit allt för många. Kanske just för att vi inte passar tillsammans eller för att vissa helt enkelt tänker med fötterna. Mina frågor kommer förevigt bli frågor, utan svar.

Här sitter jag i bilen, tittar ut över alla fält, hus, skogar, vindkraftverk, lampor som svischar förbi. Jag ljuger om jag säger att det känns bra, jag vill bara slå mig loss, ut ur bilen, bort. Jag känner mig instängd där hemma. Jag kommer aldrig kunna uppleva saker jag vill göra där. Jag vill så mycket, jag har drömmar. Men det är just det dom är, drömmar. Jag kan ändå inget göra, inte i Kalmar.

Kanske är det för att jag vågar tro på mig själv, kanske är det för att jag inte vill vara en i mängden, kanske är det därför jag ofta står där, själv. Ännu en fråga utan något riktigt svar. En sak är säker, och det är att om jag behöver stå helt själv så kommer jag göra det. Aldrig någonsin kommer jag backa tillbaka och tycka att Kalmar är okej. ALDRIG. Två år kvar nu, sedan tar jag mitt pick och pack och sticker härifrån. Tack för mig, och för att ni låter mig dela med mig av allt som finns i min hjärna.

Något jag tycker är väldigt skönt med Chuck är att han är inte speciellt känslig för någonting. Jag har aldrig behövt ha flugtäcke på honom, hade flughuva i somras när vi stod på ett ställe med extremt mycket flugor. Annars har det aldrig behövts innan. 

Han är inte känslig när det kommer till mat. Han kan äta i princip det mesta och reagerar inte på foderbyten, hagbyten etc. Jag är noga med att inte ge honom havre, betfor eller för mycket hösilage för att förhindra diaree vilket han gärna får. Men annars tål han det mesta.

Det enda han är känslig mot är kyla. Han fryser lätt och behöver ofta ha täcke längre än andra, men det gör mig inget. Jag tycker ändå det är väldigt skönt att han inte reagerar på annat. Han har aldrig någonsin haft tendens till minsta lilla kolik hos mig och inget jag har hört av tidigare ägare heller. Han har aldrig varit skadad hos mig eller hos tidigare ägare. (Sträckt sig eller trampar sig någon gång ja, men aldrig blivit behandlad.)

Har ni egen häst? Hur är den isåfall, känslig eller inte?

Nu är det uppehåll från tävlandet i 6 veckor. Både skönt och tråkigt, hade velat få en chans att sätta den där sista nollan snart, får helt enkelt vänta till superhelgen. Om 3 veckor åker jag dock ner till AW och är där hela v.26. Tanken där är att mest ha roligt och lära mig nya saker, sista dagen är det pay and jump och då tänkte jag hoppa 1.10 och debutera 1.20. Känns lagom att kunna testa höjden innan det är dags på riktigt.

Den 20-21/7 ska jag hoppa på udden, vilka klasser är inte helt bestämt ännu. Efter det försöker jag åka på så många tävlingar som funkar innan inomhussäsongen drar igång igen. Målet är att debutera msvb ute eftersom det känns som att han funkar bättre ute än inne. Dock känns allting ganska hopplöst nu, inte mycket är på min sida och därför tar jag en deppkväll. Regnet kom lagom också, mysigt. 

Jag fortsätter att berätta saker om mig som ni kanske inte visste. Idag blir det lite andra saker.

- Jag har sett i princip alla bra filmer i hela världen. Jag kollar oftast på tjejfilmer, så som what happened in vegas, mean girls, pitch perfect, the last song, LOL osv. Händer ibland att jag kollar på romantisk action om det är någon snygg kille med. Så nu för tiden när jag vill se en film av detta slag finns det INGET jag inte sett. Jag skojar inte, jag kollar på film hela tiden. Finns inget kvar att se.
Eftersom jag inte kollar på typ skräck, action, komedi, och typ sex and the city så ja. Jag har inte så mycket att välja mellan.

- Jag är alltid sugen på godis när jag inte har det, men när jag har godis äter jag det inte. Igår gick jag och köpte nästan ett kilo godis, åt tre bitar innan jag gick ner för att hämta frukt istället.

 

- Jag målar alltid naglarna i hopp om att de ska bli sådär snyggt som på alla bilder. Anstränger mig verkligen och tänker att fasen vad snyggt det ska bli. När jag är klar ser det mest ut som lite kladd en liten bebis gjort typ..

- Jag är inte målmedveten över huvudtaget. Eller när det kommer till hästar, Chuck så har jag alltid ett mål. Men när det kommer till livet. Jag har inte en blekaste aning om vad jag vill göra i mitt liv, det finns ingenting som jag känner att "det här vill jag". Detta är en väldigt negativ sak med mig själv. Eftersom att jag inte har något att sträva mot så har jag även väldigt svårt att lägga tid på t.ex skolan. Jag känner ingen motivation.

- Jag HATAR personer som kollar snett på mig. För någon dag sedan när jag promenerad hem från skolan gick jag förbi ett litet gäng på 4 st. I åldern 16-18. När jag hade gått förbi fick jag en kommentar typ: Fasen vilken glad tjej. 
Varför ska dom ens bry sig? Likaså när jag åker buss, alltid ska alla glo, åh. Kan man inte leverera ett litet leende när man glor så får man gärna kolla åt andra hållet. TACK
Från matsträningen i torsdags

Jag har hamnat i något läge där jag sitter och letar tävlingar 24/7. Så fort jag ser en tävling där det finns LA vill jag hoppa den. Jag skulle kunna hoppa varje helg om det så gick och nu fasen fick det vara nog. Jag tänkte anmäla mig till LA nästa helg i torestorp. Sedan ska jag hoppa i Kalmar den 8-9/6, LB,LA & LA. Dessutom hoppar jag även LA denna helgen i Nybro. Då fick jag nästan slå till mig i fejset för att komma ur min lilla bubbla.

Jag kan inte åka och tävla VARJE helg, det funkar inte. Varken för mig, min familj eller Chuck. Så nu tänker jag stänga av det där med att jag vill nolla sista LAn. Klart att jag vill göra det. MEN jag ska verkligen av hela mitt liv försöka få bort att jag vill nolla.
På lördag ska vi gå in på banan och ha jäkligt roligt. Hitta ett flyt mellan hinderna och de fel som kommer ska jag kolla på och göra rätt nästa gång. Nästa helg tänker jag inte åka och tävla. Det blir helt enkelt för mycket med tre helgen på rad. Den helgen ska vi bara ha roligt - träna och tagga. Förhoppningsvis kommer även Sara upp till mig då och jag tänker sätta upp henne på C.
Sedan ska jag hoppa tre klasser, två dagar i Kalmar den 8-9/6. LB, LA och LA.

Så nu bannemig ska jag skita i dessa nollor. Chuck går i första hand, ALLTID.

När jag funderar då jävlar jobbar hjärnan på högvarv, synd att den inte kunde anstränga sig så i skolan? Skit samma det var en annan sak jag ville ta upp som jag helt plötsligt reagerade på. Jag sitter varje morgon och läser tidningen, eller läser kanske är fel men kollar alla rubriker och är det något som låter intressant så läser jag. Och det var en artikel jag reagerade mycket på, sista sidan i b-delen av Barometern som är tidningen här i Kalmar.
"Stärk tonårstjejers självkänsla".

Varför i helvete är jag tjej för? Alla tjejer stämplas med deprimerad, ledsen, olycklig, tycker man är ful, gör dittan och dattan. Seriöst, jag tycker att "dagens samhälle" behandlar oss helt fel. Jag läste max 4 meningar av denna artikeln, sen fattade jag vad det hela handlade om och då slutade jag läsa. Det var tips till föräldrar om hur dom ska behanda sina tonårsdöttrar, hur dom ska prata med dom och hur dom ska reagera för att vi tjejer ska få bättre självkänsla och må bra. Jag bara undrar, VARFÖR är det just vi tjejer? Jo såklart för att alla tjejer tycker dom är tjocka, fula, fel här och där, och tycker man att man är snygg säger man ändå alltid att man är ful. Har jag rätt? Så är det i alla fall i Kalmar, liten stad, folk pratar. Ingen vågar ta till sig om någon tycker man är fin, snygg, gullig osv.

Inte fan går jag runt och älskar min kropp. Jag ska vara ärlig och säga att jag är inte nöjd med en enda sak, inte EN enda sak på min kropp tycker jag om, men vet ni? Jag har lärt mig acceptera den jag är. Ful profil, tjocka ben, lustig näsa, små läppar, ankfötter osv osv, listan kan bli lång och jag tror det är många fler än jag som har mycket dom gärna skulle ändra på. Men istället för att tänka så, varför inte bara acceptera den du är? Det är ändå den med fin insida, men bra personlighet som är mest omtyckt i slutet. INTE den med snyggast utsida. Och jag VET hur mycket ni tänker nu att det är utsidan som ger insidan en chans. JA, det är så ibland. Alla mina kompisar tycker nog inte jag är speciellt supersexig men dom gillar mig för min personlighet, sen kanske jag inte har en pojkvän eftersom det är DOM som oftast dömer utsidan. 

Ni ser, det som hela den artikeln handlade om har jag redan löst i mitt huvud helt själv. Jag ska vara ärlig nu och säga precis som det är. För några år sedan var jag så jäkla deprimerad, jag gick aldrig ut och hade roligt med mina vänner, jag satt hemma, hemma och hemma när jag inte var i skolan. Jag skrek åt mina föräldrar varje dag och kände mig verkligen helt värdelös. Jag till och med skärde mig, ja thats true. MEN inte gick det bättre för att mina föräldrar sa att jag var fin, att jag var bra eller att dom frågade mig om mina innersta tankar. Snarare sämre. Det som fick mig ur det där var bara jag. Jag skulle aldrig sluta tycka synd om mig själv, tycka att jag var ful om jag själv inte bestämde att nu fan ska jag bli lycklig. Idag är jag jävligt lycklig, visst får jag veckor, dagar, månader då allt är skit, men det är långt ifrån vad det kunde ha varit.

And what about the boys? Finns det inte killar som har dålig självkänsla? Dom är det ingen som ska prata med, dom är det ingen som ska säga att dom tycker dom är fina? Seriöst, dagens samhälle, det gör mig så jävla förbannad. Skulle kanske du, Anna 15 år i uppsala bli så mycket säkrare på dig själv, börja tycka om dig själv och må bra för att dina föräldrar börjar fråga frågor om ditt liv? Seriöst, vuxenvärlden, kurator, vem det nu är som har kommit på denna trams rent ut sagt. Vad tror ni om oss? haha..

Hur kan man veta hur en person är i verkligheten genom att läsa några rader på en blogg? Det har jag alltid funderat över, hur man kan sätta så förutfattade meningar om personer som man aldrig träffat eller ens försökt lära känna? Man tror sig själv veta hur personen är genom att läsa det som skrivs på internet. Jag själv har såklart olika meningar om många bloggar, och såklart är det så jag tror dom är i verkligheten men hur kan man vara så säker på saken egentligen?

Jag själv har haft så många olika tankar om personer som bloggar INNAN jag träffat dom. Så jag drar några exempel!

Johanna: Jag trodde hon var en tjej som gulligullade med sina hästar och inte vågade säga till dom när dom gjorde fel, jag trodde hon var perfektionist uti fingertopparna och inte riktigt kunde bjuda på sig själv.. tills jag träffde henne och min åsikt ändrdes helt. Jag fattade att tjejen hade GRYM hand om hästar och visade alltid vem som bestämde. Dessutom är det inte många som kan bjuda så mycket på sig själv och fisa varannan sekund och tycka att det luktar gott.. (förlåt johanna.. haha) Där har ni den samma människan bakom skärmen.

Linn: Jag trodde att hon var en tillbakadragen tjej som bara umgicks med tråkiga människor, varför vet jag inte men det var vad jag trodde? Såklart ändrades även det när jag började snacka med henne och träffade henne. Mer .. finner inte ordet.. sinnesjuk, sjukfantiserad och sexfixerad människa får man leta länge efter.(förlåt även till dig linn.. haha)

Ella och Anna: Nu började jag läsa deras bloggar först efter att jag träffat dom men hade det varit i omvänd ordning hade jag trott att båda var två små tjejer som inte riktigt vet vad dom vill men gör allting för att det är kul. Sen när jag tänker på hur dom egentligen är så vet jag att dom båda är otroligt målmedvetna och ger inte upp i första taget, dom är otroligt mogna för sin ålder och för att inte tala om hur underbara dessa två individer är.

Jag har även alltid trott att Nellie Berntsson är en tjej som ser ner på allt och alla och måste vara perfekt hela tiden tills jag såg henne på PA castingen och någon gång när jag gick förbi henne på gbghs. Man märker att tjejen lever sitt liv precis som hon vill och trots att det är 100 läsare runt henne dagligen så bryr hon sig inte ett skit om att göra sin grej. Vad det än är.. haha ;)

Jag skulle kunna sitta i timmar och skriva om detta.. Jag tycker det är så roligt hur folk kan sitta och skriva om Nellie, Tyra, Mig, min kompis Lisa, Johanna, Linn Olsson, ja vem som helst. Skriva massor av positiva saker om oss, den, det och mala på beröm. När dom i själva verket inte vet alls om det stämmer? Jag ser det inte alls som något negativt, verkligen inte men jag tycker det är så roligt att spekulera! Hur folk kan ha så fel om vissa personer. Det fascinerar mig hur en person kan ha så mycket inflytande och göra sig till en helt annan person bara för att den sitter bakom en skärm.

Vad tycker ni om saken? Hoppas ni fattar mitt luddiga inlägg.. haha!

bild lånad av: lamias.se

Jag har haft detta inlägget i utkast sedan i söndags, men sen när Johanna publicerade sitt får jag väll låtsas så som att jag följer strömmen, haha! Men ska försöka få med min bild på Chuck, annars är faktiskt åsikten väldigt lik.

Jag har alltid varit en person som gärna vill kunna rida mina hästar på så milda bett som möjligt. Jag har i första hand prioriterat bort alla starka bett men ibland behöver man faktiskt ta till dessa hjälpmedel istället för att sitta och dra i hästen. Dessutom är Chuck egentligen en väldigt känslig häst och innan kunde man inte alls ha skarpa bett på honom. Jag kommer ihåg när jag bytte från tredelat till rakt bett och att han redan då backade av och blev osäker på hinder. Men det blev bättre ju mer vi använde det och idag bryr han sig inte speciellt mycket om att bettet är i munnen. Jag brukar kunna rida honom bra på det bettet, visst jag kan aldrig släppa speciellt mycket på tyglarna för att ge honom lite frihet utan jag måste ständigt hålla en ganska stadig kontakt med honom på det för att det ska funka.

DÅ kände jag att jag behöver något som han verkligen lyssnar på, så att jag inte sitter och sliter honom i munnen hela tiden vilket jag var tvungen att göra på lördagen. I det läget kände jag i princip "sätt på honom det starkaste som finns", haha mest för att jag var så frusterad över hur han hade betett sig. Men efter lite funderingar var jag inne mest på ett pelham och efter att min tränare även tyckt vi skulle testa det så blev det så. Men bara för att man rider på det en gång betyder det inte att man alltid ska göra det hänadefter. Det är som när man köper en ny häst som kankse gått på pelham. Bara för att den gjort det innan betyder det inte att den ska göra det med dig. Jag tycker man ska testa andra mildare bett innan då det håller bättre i längden.

Det var inte speciellt LÄTT att rida Chuck på pelham, då tycker jag bokstavligt att det är lättare att sitta och slita honom i munnen men eftersom jag vill få en så harmonisk runda som möjligt så gav jag det en chans. jag hade lika gärna kunnat rida med sytrådar, så lätt som jag fick va i handen. Minsta lilla rörelse i handen och han saktade farten. I andra klassen blev jag lite för hård i handen och därför kommer vi nära på såpass många hinder. Grejen var att jag som är så van att rida honom med mycket i handen fick helt plötsligt göra allt med sätet. Handen behövde jag i princip bara ha stilla ochsen fick jag sköta resten med sitsen. Vilket i och för sig är bra då jag börjar rida mer.

Sen vill jag även påpeka att man får aldrig en lydig häst bara för att man betslar upp. ALLA hästar behöver samma träning för att bli lydiga, sen kanske man behöver hjälpa till med starkare bett ibland. Jag kommer rida så sällan som möjligt på mitt pelham och mitt kimblewick för att jag vill i slutänden kunna rida på ett vanligt bett. 

Inlägget blev väldigt flummigt nu, hoppas ni förstår och hopppas det blev lite mer utöver det Johanna skrev. Tror dock ändån att dom flesta personer har samma åsikt om bett.

Haha mycket tankar går i mitt huvud om hur jag ska kunna rida bättre. Jag har lagt helgen bakom mig för länge sedan, men jag sitter såklart och tänker massor över hur jag ska rida nästa tävling och nu när jag har suttit och kollat på massor av filmer så vet jag hur jag ska rida. Nu vet jag exakt hur jag ska rida, jag vet exakt precis hur jag ska göra och för er kommer det nog låta jsälvklart när jag säger det. Men jag har aldrig tänkt på det såhär innan så nu när jag kom på det så var det bara SÅ klockrent.
Visst har någon sagt till er någon gång eller visst har ni hört någon säga "ny anridning på varje hinder". Jag har i alla fall hört det och fått det sagt till mig själv flera gånger. Men jag har aldrig riktigt reflekterat över det förens nu när allting blev så klockrent.

Jag kollade runt på massor av filmer från olika tävlingar och har lagt märke till att jag alltid kommer bra och får ALLTID bra språng på första hindret. Sen efter det blir det lite huller om buller. Så jag kollade och såg snabbt att det är stor skillnad på hur jag rider mot första hindret och resten av banan. 
Mot första hindret sätter jag mig ner, har bra lagom kontakt med bettet och rider ordentligt. Sen typ lägger jag av efter att det gått bra på första hindret. Så min plan är att från och med idag tänka att alla hinder är första hindret, ta NY ansats mot varje hinder och verkligen rida. 

Som sagt, det har alltid egentligen varit självklart men jag tror aldrig jag har tänkt på det egenltigen. Så svårt att förklara, men nu taggar jag gärnet. Lilla Chuckis och jag ska visa vad vi kan. hihihi.

Något jag märkt att jag faktiskt är riktigt bra på är att alltid hitta motivation. Nu menar jag inte motivation till att rida varje dag för det är inte alltid man har det. Men när det går riktigt dåligt för mig, då deppar jag i en dag eller bara några timmar sen efter det har jag så mycket motivation att det skulle räcka till hela Kalmar.
Jag tror att många har samma motivation som jag men jag tror även att det är många som kan "ge upp" lite efter att det gått dåligt. Men jag är en tjej som helst inte ger upp (även om jag gör det rätt ofta(A)), utan tar det emot så kämpar jag ännu mer.

Som alltid när jag varit iväg och tävlat och det gått dåligt - nästan varje tävling så kommer jag alltid med massor av ideér om hur jag ska rida nästa gång, hur jag ska träna under tiden påvägen dit, hur jag ska göra si och så. Detta har jag även fått massor av positiva kommentarer om från eran sida. Jag får inte höra att ni har mig som förebild för att jag vunnit massor, tävlat sm osv. Utan jag får faktiskt OFTA höra, näst intill varje/varannan dag att personer har mig som förebild för att dom tycker jag rider bra och att jag alltid kämpar.

Personer som själva har haft det tufft med sina hästar och ponnysar säger att dom får ny inspiration från mig för att jag aldrig ger upp. Vilket jag tycker är riktigt roligt att höra då det inte visat något större resultat ännu. Och ni ska veta att hälften av all min motivation får jag ifrån alla er där ute som dag ut och dag in sitter och läser min blogg, ni som skriver långa fina texter till mig och peppar mig. Det BETYDER och det PEPPAR något otroligt. Sen är jag en tävlingsmänniska ända ut i fingertopparna och jag vill visa vad jag går för och det är också en stor del till att jag hela tiden är så motiverad. Jag vet knappt själv vart jag hittar all motivation när det går dåligt och dåligt hela tiden. Ändå har jag ny motivation dagen efter igen och det är jag glad för.

Som nu, jag tror inte jag har slutat tänka på sedan tävlingen om hur jag ska rida nästa tävling. Jag tänker mycke toch länge på hur jag ska kunna göra, hur jag ska ta halvhalterna osv. Har flera olika sätt i huvudet och tänker sedan ut allt negativt med dessa sätten och tar bort dom som sedan verkar "sämst" och till slut har jag just DET kvar som jag tror ska funka.
Hur är ni? Om det går dåligt för er, blir ni mer eller mindre motiverade då?

Nu ni ska jag berätta lite om hur jag tänkt. Jag var 99% säker på att alla som skulle kommentera inlägget om att det går dåligt för mig skulle skriva att jag skulle gå ner i klasserna. Och jag hade rätt, det är nog 2 st som inte skrivit det eller något retsen har sagt det. Jag skrev inget om det för jag ville se vad NI tyckte först.

Jag har faktiskt testat att gå ner till LC för att jag ville rida runt som ingenting och få upp självförtroendet. Och det gick käpprätt åt skogen. När han såg att hinderna inte var så höga längre så tog han saken i egna händer och körde sitt egna race. Efter det så SJÖNK mitt självförtroende något enormt. Tro det eller ej, men jag visste lixom inte vad jag skulle göra. Efter det gick jag upp till LB/LA igen för att där får jag i alla fall bättre flyt och känsla än i LC. Då tänker ni kankse, men öva på LC tills det sitter då. Och jag låter er tänka det och jag låter ER tycka att jag är en idiot. I DO!
Men jag tänker fortsätta i samma bana, rida LB och LA. Nästa tävling är i Jönköping den 10 november och då ska jag hoppa en LB i avd A och sedan kommer jag hoppa en LA i avd B. Varför nu detta då? 

Jo jag ska förklara. När jag känner att något gått fel så pratar jag i första taget med min tränare och mina nära och kära som jag litar på och som är kunniga. Och idag pratade jag med Johanna som jag själv tycker har bra huvud för hästar och hon är alltid positiv när man pratar med henne. Så idag pratade vi och kom in på massor av bra saker. Nästana allting vi pratade om la hon sedan upp på bloggen så ni kan själva läsa det HÄR. Det handlar inte om att gå ner i klasserna, för om det nu går dåligt i LA för mig nu hur ska jag då bli bättre i LAn genom att rida LC som jag redan ridit klockrent fleeera gånger. Det jag måste göra är att sluta tänka på vad det är jag vill, och tänka på att jag kan inte göra det jag vill om jag inte rider. För som många sagt till mig är höjden inget problem, det är jag som är problemet. Precis som Johanna skrev jag kanske vill för mycket och går då i mål i mitt huvud innan jag ens hoppat första hindret. Det är DÄR problemet sitter. Det kommer inte bli bättre för att jag går ner och startar LC, tro mig det kommer inte det. Hur mycket ni än kommer sitta och skriva och förklara hit och dit och vad många tränare säger och vad era ponnysar/hästar gjort. Det är inget som säkert funkar på Chuck.

Så den 10 november åker jag till Jönköping och startar en LB och en LA, LAn kommer jag hoppa i avd. B för att släppa ALLA kraven. Jag ska bannemig rida, ett hinder i taget och aldrig gå i mål förens banan är klar och jag gått igenom mållinjen. Som pricken över i:et ä även taleren själv med. Johanna ska följa med och hjälpa mig, och förhoppningsvis går det bra den dagen. 

Så alla där ute. Jag är en idiot, har alltid varit en och kommer alltid att vara. Men någon måste ju ha den rollen och jag är villig att ta den. 

Jag skriver detta direkt ifrån min hjärna och mitt hjärta. Jag har haft Chuck i mer än ett år och under den tiden har vi endast lyckats samla på oss 3 st placeringar och vi har varit ute och tävlat mycket. Jag är verkligen inte en person som samlar rosetter och vill ha många priser som gör att jag syns och alla vet att det går bra för mig. Det jag bryr mig mest om är att känslan ska vara bra. Och ja, vissa tävlingar har jag haft en bra känsla men det går sällan bra för mig nu för tiden. Vi ligger alltid långt ner på resultatlistan och jag kommer inte ihåg senast vi gick runt en banan felfritt. Som sagt, så länge känslan är bra bryr jag mig inte speciellt om placeringar. Men ibland(som nu) känner jag att det fasen aldrig är vår tur att visa vad vi går för. På träningar rider jag alltid bra, Chuck går som en klocka och man blir så jäkla glad över att det funkar. Sen kommer man ut på tävling och allting blir pannkaka. Någon gång hade det varit kul att få visa att vi också klarar av det vi ger oss in på. Nu känner jag mig ärligt talat helt misslyckad. Och ja, jag försöker verkligen ta det med en nypa salt, men efter ett års slitande så skulle det vara roligt med lite bekräftelse. Att jag nåon gång fick stå på pallen, att jag fick höra domaren säga noll fel efter min runda och jag kan beröma min ponny för att vi fixade det tillsammans. Nu rider jag, hör hur han slår i bom på bom och sedan ramlar dom. När jag går in på banan är jag alltid glad och vill göra bra ifrån mig, men när jag sedan hör bommarna falla är det som om jag ger upp. Jag blir så besviken över både mig själv och hästen. Dels för att jag vet att jag kan så mycket bättre och för att Chuck är inte den typen av häst som brukar riva. 

Idag t.ex hade jag hoppat en superfin runda i LB och var felfria ill sista hindret i omhoppningen som C stannar på då jag satte honom i skiten. Hade jag ridit lite bättre hade det garanterat blivit en dubbelnolla. Sen i andra klassen så red jag bra till en början, sen blev han för pigg och bara springer iväg - jag tar för hårt i honom och vi kommer jättenära och river. I det läget hade han kunnat ställa upp för mig och inte sprungit så. Det är antingen hans eler mitt fel, alltid. Och jag är så ledsen på detta. Jag skäms verkligen när jag helg efter helg åker och tävlar och kommer alltid hem med massor av fel i bagaget. Idag var första gången på riktigt länge som jag ens gick till omhoppning. 

Jag vill också stå på pallen någon gång, inenting går längre och jag tappar tävlingssugen och vill inte alls längre. Vad fasen ska jag göra..? 

..skulle jag för längesen flyttat härifrån, tagit mitt liv och gjort något bra utav det. Men världen ser inte ut sån, jag kan inte ta beslut titt som tätt och gå min egna väg. Jag har ett liv att följa, ett liv att leva för att sedan dö. Allting är redan spikat och klart, någon person där ute, om det så är Gud eller någon annan så är det NÅGON som har planerat mitt liv. Det är det som är så läskigt, för när det händer något i mitt liv så blir jag alltid förvänad över det, i samma stund som någon redan visste att det skulle hända.
Någon där ute visste redan att jag skulle födas, att jag skulle bo i Kalmar, att jag skulle ha en resande pappa, någon där ute visste att jag skulle börja rida, att jag skulle vilja döda mig själv, att jag skulle möta den underbaraste individen på jorden och någon där ute visste att jag skulle bli sviken, känna känslan att någon drar ut ditt hjärta ur kroppen. Allting var planerat från alla första början, ingenting jag gör i mitt liv kommer vara oväntat för den som planerat det, det är bara oväntat för mig och folk i min omgivning.

Men om allting nu händer för en anledning, vad finns det då för anledning till alla stunder man mår som sämst? När du mår så dåligt att det känns som att någon försöker döda dig inifrån. Det har jag inget svar på, och jag lär aldrig få reda på det heller. Jag bara vet att det är meningen att det ska vara så. Jag föll för någon som sårade mig så djupt att jag själv inte längre kan kontrollera det, han kontrollerar min sömn, vad jag äter, vad jag gör och när jag gråter. Det är som en mardröm, and i hate it. Och en sak är säker, jag hade aldrig, ALDRIG klarat mig ur det här om jag inte hade min häst. Jag kan kolla honom i ögonen och det känns som att han förstår mig, bara hästmänniskor förstår känslan. Och då börjar jag undra, var det meningen att Chuck skulle komma in i mitt liv för att jag skulle klara mig ur dessa jobbiga stunder? För jag vet inte om jag hade suttit här och skrivit detta nu om jag inte hade haft honom. Jag älskar honom så otroligt mycket.

Men vad ska då stå vid min sida när jag inte har kvar honom? Eller är det då planen på mitt liv vänder och allting bli bra igen, jag blir aldrig sårad, jag blir aldrig skadad osv, är det då jag ska få uppleva den bra sidan av livet? OM jag bara fick tjuvläsa mitt liv, jag är så nyfiken på om det är så värt att leva som vissa säger, eller kommer det fortsätta i samma gamla spår? För jag är så trött på att vara mig, samma gamla jag och jag är så ledsen just nu. Sen om det beror på min jäkla förkylning eller mitt liv har jag ingen aning om. Allt jag vet är att jag vill veta vad som kommer hända i mitt liv och att mitt huvud BRINNER.
THE END.

Jag ljuger om jag säger att jag kan ta mycket skit, jag ljuger om jag säger att jag ofta är stark. Men jag ljuger inte när jag säger att jag kan verka stark. Det är så mycket i mitt privatliv som jag utelämnar från bloggen men NU tänkte jag att ni får ta del av en liten del av det. Jag har verkligen varit sjukt ostabil i mitt liv på sista tiden, dels att det hänt väldigt mycket, ny skola, helt nya vänner, glider isär från vissa gamla vänner, hästen krånglar ena dagen, andra dagen går han perfekt, känslor over the sky.. allting känns tungt nu, ALLTING. Finns några små saker som lyfter upp livet, men dom sakerna är för små och händer för sällan så det är knappt värt att rabbla upp det. 
Jag känner ingen motivering till att vakna på morgonen, jag känner ingen motivering till att försöka i skolan, jag känner ingen motivering till att träffa vänner, att rida eller att blogga. INGET motiverar mig nu, det känns som att jag bara går och går i samma spår varje dag, cyklar till skolan, cyklar hem och till stallet sen hem och sova. Allting går som en rutin, jag tänker inte ens utan gör det utan åtanke. Varje gång jag klickar på "nytt inlägg" känner jag bara: Jaha, vad ska jag klämma fram denna gången? Jag har faktiskt på riktigt funderat på att klicka på delet och aldrig mer sätta min fot i bloggvärlden. ÅH, jag vill bara skrika, göra något galet, känna mig fri! Jag känner mig inlåst i mitt egna liv, där satte jag bra ord på hur jag känner. Jag vill göra något med mitt liv som betyder, något som förändrar. 

Så mycket känslor och så mycket oro som finns inom mig just nu, och allting har från en början med EN enda person att göra. Jag är så otroligt kär, kan någon ge mig HAN?

FUCK LIFE! Jag har bara en skitvecka, jag ska rycka upp mig men nu vet ni! Just därför blir vissa av mina inlägg "meningslösa". När jag får tillbaka min motivation lovar jag er PANG inlägg!