Samma sak varje gång när jag är påväg hem till Kalmar efter en rolig tid någon annanstans. Jag vill inte hem, vill inte, vill inte, vill inte.
Jag hittade min dator i bilen som jag glömt bort att jag tagit med mig, så varför inte låta tankarna flöda?

Kalmar. Staden jag föddes i, staden jag växte upp i, staden jag bor i, staden jag alltid bott i. Kalmar. Jag måste erkänna att Kalmar är ett fint ställe, kusten utanför dörren, fina stränder, fina ställen. Nära till Öland som enligt mig är Sveriges finaste ö. Men det är ändå Kalmar, gamla, trista, tråkiga, lilla, gråa, fördomsfulla Kalmar. När jag var liten ville jag föralltid bo här, jag älskade det. Men precis som alla andra växte jag upp och med åren som gick upptäckte jag mer, fick se mer och jag insåg vad denna lilla staden egentligen är. 
Ett ställe fullt av människor som vet allt om alla, är avundsjuka på alla, tycker si och så om alla. Fördomsfulla människor är precis vad min hemstad är uppbyggd av. (Såklart finns det undantag och om ni läser detta hoppas jag ni vet vilka ni är!)

Senaste året har det blivit så självklart för mig att så fort jag får chansen ska jag härifrån. Jag kommer inte för en sekund vilja stanna här, aldrig. Jag trivs verkligen inte här och helst av allt skulle jag vilja göra en "ny start". Men alla vet redan allt om mig, alla vet att jag är den hästtokiga hästnörden, alla vet vad jag gjorde i femman, åttan och gymnasiet. ALLA vet. Jag har lärt mig se igenom människor, vissa är helt enkelt inte värda att lägga ner sin tid på. Tyvärr har det varit allt för många. Kanske just för att vi inte passar tillsammans eller för att vissa helt enkelt tänker med fötterna. Mina frågor kommer förevigt bli frågor, utan svar.

Här sitter jag i bilen, tittar ut över alla fält, hus, skogar, vindkraftverk, lampor som svischar förbi. Jag ljuger om jag säger att det känns bra, jag vill bara slå mig loss, ut ur bilen, bort. Jag känner mig instängd där hemma. Jag kommer aldrig kunna uppleva saker jag vill göra där. Jag vill så mycket, jag har drömmar. Men det är just det dom är, drömmar. Jag kan ändå inget göra, inte i Kalmar.

Kanske är det för att jag vågar tro på mig själv, kanske är det för att jag inte vill vara en i mängden, kanske är det därför jag ofta står där, själv. Ännu en fråga utan något riktigt svar. En sak är säker, och det är att om jag behöver stå helt själv så kommer jag göra det. Aldrig någonsin kommer jag backa tillbaka och tycka att Kalmar är okej. ALDRIG. Två år kvar nu, sedan tar jag mitt pick och pack och sticker härifrån. Tack för mig, och för att ni låter mig dela med mig av allt som finns i min hjärna.