Jag kommer ta upp ett för mig väldigt känsligt ämne som jag inte pratat med om någon. Har pratat pyttelite om det med några, men det händer inte ofta. Det är om mig och Chuck, vad som gör att det hela tiden är något som sätter stopp.

När jag köpte Chuck visste jag direkt att denna ponnyn kommer kunna gå SM, helt klart. Vad jag glömde tänka på var, är JAG redo för det? I dessa snart 2 åren tillsammans har jag hela tiden strävat mot att tävla SM. Jag har alltid haft i huvudet att ta dig dit du kan, SM är stort och det är verkligen inte någon idé att satsa dit. Men som jag alltid sagt "satsa mot det möjliga, så når vi högsta graden av det möjliga". 
Från dag 1 tänkte jag, skit i alla placeringar, bara du har en bra känsla. Och sedan dess har jag aldrig någonsin satsat, ALDRIG. Det enda jag har fokuserat på är att de där nollorna ska sitta så att jag kan kvala msv. Aldrig har jag tänkt, ne nu jävlar ska vi vinna. Det är en mening som inte funnits i mitt huvud, aldrig. Ibland satsar jag mer i LB och lägre klasser men så fort det blir LA så är jag tillbaka vid dessa nollor igen.

Jag har blivit ett kontrollfreak, bokstavligt. Så fort jag inte kommer rätt på alla hinder blir jag besviken, så fort jag inte nollar blir jag besviken, alltid har jag gått in med tanken: Nu jäklar sätter vi den. Hade jag istället tänkt, satsa, riiid, nu ska vi vinna så tror jag att jag hade haft en hel hög med placeringar och en hög med nollor i LA. Men jag kommer aldrig kunna gå in och tänka så för OM en bom skulle falla skulle jag gå med det på axlarna i månader. Om jag inte hade ridit så snabbt, tagit den svängen etc så hade han inte rivit. Jag är fast i detta.

Ju mer jag vill högre upp så känner jag ändå på något sätt att vi är klara. Ena stunden känner jag att jag aldrig skulle våga hoppa en msvb, andra stunden kan jag känna sug att sätta upp en bana på 140 och hoppa. Jag vet inte om jag egentligen vill komma längre utan när jag verkligen tänker efter så blir det så klart för mig.

Det är inte för min skull jag gör det här. Hade det varit för min skull hade jag köpt mig en säker häst som redan gått msv som hade kunnat lära mig. Men nu har jag en orutinerad ponny som inte kan lära mig, utan vi måste lära oss tillsammans och jag är inte säker på om det är det jag egentligen vill. Klart jag skulle vilja hoppa SM, som bara den. Men ibland känner jag press på mig att prestera för ANDRA. Alla de som faktiskt sagt att C inte kan komma någon stans, de som sagt till mig att jag inte borde hoppa de höjder jag hoppar. Nej jag säger det inte för ATT. Jag har flera gånger fått höra, face2face av personer som på riktigt tycker att jag inte kan göra detta. De är just därför som jag vill prestera. För att sätta ner en fot och visa de att vi kan visst. Men när jag tänker efter vet jag hur fel det är. Även om jag vet hur mycket jag själv vill detta så fördubblas det när jag tänker på det. Det är då allt går åt skogen, det är därför bommarna faller.

Jag ville ju bara ha kul tillsammans med Chuck, aldrig någonsin ville jag att det skulle bli såhär. Om jag bara hade skitit i alla andra och fokuserat på att ha roligt så tror jag att vi hade varit så mycket längre fram. Istället sätter jag oss båda i skiten gång på gång och bygger upp en rädsla inom mig. Inte rädsla för att hoppa högt eller för att krasha i ett hinder. Rädsla för att inte komma över kanten, för att inte kunna visa vad vi går för. 

I slutänden är det ju ändå inte det som räknas. Det är Chuck och jag som räknas, sedan om vi hoppar LB eller SM är skitsamma. I slutet har jag alltid kommit längre om jag har haft kul på vägen. Chuck har lärt mig mycket, men det jag allra mest ville uppleva har jag helt glömt bort på vägen. Att ha roligt. När jag fick reda på att jag inte kunde rida på bett i 3 månader var jag inte ledsen över att vi inte kunde ha roligt längre. Jag var ledsen över att ännu några chanser att visa andra vad vi går för är sumpade. Hur sjukt är det inte?

Jag vill bara kunna komma hem från tävlingar med rosetter, jag vill kunna rida ärovarv, jag vill kunna klättra i rankinglistan, jag vill också känna lyckan av att vinna. Men något är i vägen, JAG. För varje dag som går är jag så rädd att jag ska förstöra Chuck genom mina misstag. Varje gång jag vill något. Han är redo, han är mer redo än någonsin och han vill så gärna kunna visa upp det, men jag vet inte om jag är det. Om jag är redo.

Vi har kommit så långt, men kanske är det stopp här? Både på gott och ont. En sak är säker och det är att denna ponnyn lärde mig jäkligt mycket. Han lärde mig rida, allt med tävlingar osv. Men det jag är mest tacksam över är att han lärde mig vad LYCKA och KÄRLEK är och det ska jag ta med mig, resten av mitt liv. Love u, forever.