När jag funderar då jävlar jobbar hjärnan på högvarv, synd att den inte kunde anstränga sig så i skolan? Skit samma det var en annan sak jag ville ta upp som jag helt plötsligt reagerade på. Jag sitter varje morgon och läser tidningen, eller läser kanske är fel men kollar alla rubriker och är det något som låter intressant så läser jag. Och det var en artikel jag reagerade mycket på, sista sidan i b-delen av Barometern som är tidningen här i Kalmar.
"Stärk tonårstjejers självkänsla".

Varför i helvete är jag tjej för? Alla tjejer stämplas med deprimerad, ledsen, olycklig, tycker man är ful, gör dittan och dattan. Seriöst, jag tycker att "dagens samhälle" behandlar oss helt fel. Jag läste max 4 meningar av denna artikeln, sen fattade jag vad det hela handlade om och då slutade jag läsa. Det var tips till föräldrar om hur dom ska behanda sina tonårsdöttrar, hur dom ska prata med dom och hur dom ska reagera för att vi tjejer ska få bättre självkänsla och må bra. Jag bara undrar, VARFÖR är det just vi tjejer? Jo såklart för att alla tjejer tycker dom är tjocka, fula, fel här och där, och tycker man att man är snygg säger man ändå alltid att man är ful. Har jag rätt? Så är det i alla fall i Kalmar, liten stad, folk pratar. Ingen vågar ta till sig om någon tycker man är fin, snygg, gullig osv.

Inte fan går jag runt och älskar min kropp. Jag ska vara ärlig och säga att jag är inte nöjd med en enda sak, inte EN enda sak på min kropp tycker jag om, men vet ni? Jag har lärt mig acceptera den jag är. Ful profil, tjocka ben, lustig näsa, små läppar, ankfötter osv osv, listan kan bli lång och jag tror det är många fler än jag som har mycket dom gärna skulle ändra på. Men istället för att tänka så, varför inte bara acceptera den du är? Det är ändå den med fin insida, men bra personlighet som är mest omtyckt i slutet. INTE den med snyggast utsida. Och jag VET hur mycket ni tänker nu att det är utsidan som ger insidan en chans. JA, det är så ibland. Alla mina kompisar tycker nog inte jag är speciellt supersexig men dom gillar mig för min personlighet, sen kanske jag inte har en pojkvän eftersom det är DOM som oftast dömer utsidan. 

Ni ser, det som hela den artikeln handlade om har jag redan löst i mitt huvud helt själv. Jag ska vara ärlig nu och säga precis som det är. För några år sedan var jag så jäkla deprimerad, jag gick aldrig ut och hade roligt med mina vänner, jag satt hemma, hemma och hemma när jag inte var i skolan. Jag skrek åt mina föräldrar varje dag och kände mig verkligen helt värdelös. Jag till och med skärde mig, ja thats true. MEN inte gick det bättre för att mina föräldrar sa att jag var fin, att jag var bra eller att dom frågade mig om mina innersta tankar. Snarare sämre. Det som fick mig ur det där var bara jag. Jag skulle aldrig sluta tycka synd om mig själv, tycka att jag var ful om jag själv inte bestämde att nu fan ska jag bli lycklig. Idag är jag jävligt lycklig, visst får jag veckor, dagar, månader då allt är skit, men det är långt ifrån vad det kunde ha varit.

And what about the boys? Finns det inte killar som har dålig självkänsla? Dom är det ingen som ska prata med, dom är det ingen som ska säga att dom tycker dom är fina? Seriöst, dagens samhälle, det gör mig så jävla förbannad. Skulle kanske du, Anna 15 år i uppsala bli så mycket säkrare på dig själv, börja tycka om dig själv och må bra för att dina föräldrar börjar fråga frågor om ditt liv? Seriöst, vuxenvärlden, kurator, vem det nu är som har kommit på denna trams rent ut sagt. Vad tror ni om oss? haha..