Jag har haft detta inlägget i utkast sedan i söndags, men sen när Johanna publicerade sitt får jag väll låtsas så som att jag följer strömmen, haha! Men ska försöka få med min bild på Chuck, annars är faktiskt åsikten väldigt lik.

Jag har alltid varit en person som gärna vill kunna rida mina hästar på så milda bett som möjligt. Jag har i första hand prioriterat bort alla starka bett men ibland behöver man faktiskt ta till dessa hjälpmedel istället för att sitta och dra i hästen. Dessutom är Chuck egentligen en väldigt känslig häst och innan kunde man inte alls ha skarpa bett på honom. Jag kommer ihåg när jag bytte från tredelat till rakt bett och att han redan då backade av och blev osäker på hinder. Men det blev bättre ju mer vi använde det och idag bryr han sig inte speciellt mycket om att bettet är i munnen. Jag brukar kunna rida honom bra på det bettet, visst jag kan aldrig släppa speciellt mycket på tyglarna för att ge honom lite frihet utan jag måste ständigt hålla en ganska stadig kontakt med honom på det för att det ska funka.

DÅ kände jag att jag behöver något som han verkligen lyssnar på, så att jag inte sitter och sliter honom i munnen hela tiden vilket jag var tvungen att göra på lördagen. I det läget kände jag i princip "sätt på honom det starkaste som finns", haha mest för att jag var så frusterad över hur han hade betett sig. Men efter lite funderingar var jag inne mest på ett pelham och efter att min tränare även tyckt vi skulle testa det så blev det så. Men bara för att man rider på det en gång betyder det inte att man alltid ska göra det hänadefter. Det är som när man köper en ny häst som kankse gått på pelham. Bara för att den gjort det innan betyder det inte att den ska göra det med dig. Jag tycker man ska testa andra mildare bett innan då det håller bättre i längden.

Det var inte speciellt LÄTT att rida Chuck på pelham, då tycker jag bokstavligt att det är lättare att sitta och slita honom i munnen men eftersom jag vill få en så harmonisk runda som möjligt så gav jag det en chans. jag hade lika gärna kunnat rida med sytrådar, så lätt som jag fick va i handen. Minsta lilla rörelse i handen och han saktade farten. I andra klassen blev jag lite för hård i handen och därför kommer vi nära på såpass många hinder. Grejen var att jag som är så van att rida honom med mycket i handen fick helt plötsligt göra allt med sätet. Handen behövde jag i princip bara ha stilla ochsen fick jag sköta resten med sitsen. Vilket i och för sig är bra då jag börjar rida mer.

Sen vill jag även påpeka att man får aldrig en lydig häst bara för att man betslar upp. ALLA hästar behöver samma träning för att bli lydiga, sen kanske man behöver hjälpa till med starkare bett ibland. Jag kommer rida så sällan som möjligt på mitt pelham och mitt kimblewick för att jag vill i slutänden kunna rida på ett vanligt bett. 

Inlägget blev väldigt flummigt nu, hoppas ni förstår och hopppas det blev lite mer utöver det Johanna skrev. Tror dock ändån att dom flesta personer har samma åsikt om bett.