När jag sitter på hans rygg, när jag skrittar runt efter ett bra pass, när jag känner hur otroligt lycklig jag är för stunden, och sen när jag tänker jag på världen, Sverige. Det finns inte många ställen som jag verkligen kan vara mig själv, inte ett enda ställe kan jag slappna av och få vara jag för en stund. Möjligtvis nu, klockan 23.16 en torsdagskväll i mitt rum, föräldrarna sover, lamporna i husen bredvid är släckta, gatorna är tysta, men jag sitter vaken med huvudet fullt av tankar redo att berätta för er. Jag har ingen större plan på hur jag ska uttrycka mig, grejen är att jag har ingen som helst aning om vad jag egentligen ska skriva, jag bara känner för att skriva något riktigt bra. Men om det sedan blir bra är en helt annan femma.

Jag vill dela med mig av mitt liv till er, jag vill att ni ska få ta del av så mycket som möjligt för att kunna "döma" mig på rätt sätt. Jag tror att ni flesta har en bild på mig som inte är den jag är, dels för att det är svårt att se det genom internet, och dels för att jag har så mycket saker jag inte kan skriva ut. Kommentarer ploppar in om hur duktig jag är, hur dålig jag är, hur fin Chuck är, hur ful Chuck är och så vidare. Jag kan bara tacka och le, vara glad för stunden. Eller tvärtom, klicka på delete och försöka glömma bort det. Men bara för att jag klickar på delete på datorn betyder det inte att jag själv deletar det. Jag tar åt mig av allt, eller allt negativt. Allt det positiva har jag väldigt svårt att ta in, och så har det varit sedan jag var liten. 
Jag har alltid sagt åt mina föräldrar att jag INTE vill ha beröm om jag gjort något bra, även idag gör jag det och likaså är det med alla dessa fina kommentarer. Jag försöker ta in vartenda ord och ta åt mig, men jag tycker det är så himla svårt eftersom många av er aldrig sett oss IRL. Ibland får jag snälla ord om hur fint han musklat på sig, när jag själv vet att han inte har musklat sig speciellt mycket. Det är just därför jag har svårt att tå åt mig, hur kan dom veta, hur kan dom se? Men jag lär mig med tiden, försöker ta in det positiva mer, det negativa mindre. Jag tar ofta in allt negativt som sägs om mig, jag kan fundera på det riktigt länge, vara ledsen över det och fråga mig själv hur jag ska göra det bättre. Även om det kanske redan är bra, jag tar åt mig av alt negativt och det är bara sån jag är.

Jag vill aldrig synas, jag vill aldrig höras eller verka något speciellt. Och det är just därför jag tror så många av er har väldigt fel bild på mig. Att jag kan stå upp för mig själv väldigt ofta, medans sanningen är att jag kan ligga och gråta över en idiotisk mening skriven av Anna Andersson i blekinge. Åh jag vill så gärna lära känna er alla där ute! Nu kanske ni fick en blick på mig som en tyst och dyster tjej, samtidigt som jag är världens galnaste. Ni förstår vad jag menar, jag kommer aldrig kunna beskriva mig själv i ord, det är för svårt att beskriva!

Like it or not, det kommer nog bli fler sånahär inlägg. När jag bara tar några djupa andetag och skriver rätt ifrån hjärnan och hjärtat. Utan att det blir någon sammanhållning i texten eller att det blir någon vidare förståelse, bara mina tankar så som dom kommer!