Chuck 17 november
Jag vet att det krävs mer än att bara rida för att få Chuck dit man vill. Jag kan rida många sortes hästar men Chuck är nog ändå den svåraste jag suttit på. Det är svårt att förklara men på vissa sätt och vis är han det. Jag rider dåligt när det kommer till honom då jag helt och hållet glömt bort hur jag ska rida honom. Glömt bort hur det känns när det faktiskt går bra. Det ända positiva med att han är så svår att sitta på, svår att få fram till handen och allt han är svår med. Det är att när jag sedan rider andra hästar då sitter allt som en smäck, sitsen är bra och jag kan rida riktigt bra. Men det gör det inte roligare att återgå till Chuck när jag ändå inte kan sänka mina krav.
Idag var han superfin i början, visst fasen fick jag rida för det men det ska man behöva. Sen när det gick bra så nöjde jag mig ju inte med det utan då höjer jag ribban och allt blir totalt pannkaka. Han gick emot min vänsterskänkel något enormt. Han sköt in rumpan i galoppen och vägrade gå ut i hörnen. Jag försökte LÄNGE lugnt och sansat få honom att lyssna på min skänkel och när han istället bara skiter i det och jag lagt ner nästan 30 minuter på det så kokar jag över. Och även om jag verkligen inte vill det så blir det så. Jag blir då arg på mig själv, för jag vill kunna kontrollera mig själv och mitt humör. Men något gör att allt inom mig bara slits sönder. Jag kan inte kontrollera mitt humör och det är det som är det värsta för hade jag haft mer tålamod hade det gett mycket mer. Jag slutar nu mera alla mina pass med att hoppa av i farten med tårar längs kinderna.
Det är klart som fasen att jag inte vill detta men jag kan inte styra det själv. Det är jag kan styra är mina krav och jag måste sänka dom jag vet, men det är inte heller så lätt att låta honom gå emot min skänkel och sedan vara nöjd där.
Skulle kunna skriva milslånga inlägg om detta, men jag inser att ni aldrig skulle orka läsa så jag slutar nu. Jag vet att vi kan, hur lång vägen än är dit så är den bannemig värd mina tårar.
Jag känner igen mig så otroligt mycket i det du skrivet. Förra vintern gick allt bara pannkaka för mig och min ponny. Vi hade dock ett annat problem: han la sig på bettet, blev stressad och slängde upp huvudet. När det var som värst ville jag nästan inte rida i ridhuset eftersom det var så pinsamt. Det hände att jag började gråta.
Nu har allt löst sig, det visade sig att han hade ont. Hoppas att det löser sig för dig också! Du rider jättebra och Chuck är en riktigt fin ponny! Fortsätt kämpa :)
Jag vill först och främst säga att jag vet PRECIS hur du känner, för jag känner PRECIS samma sak med min häst. Jag skulle vilja skriva en massa som piggar upp, men jag vet inte hur jag ska forma det till ord. Jag har kämpat de senaste åren, med min häst, på att sänka ribban, att bara ha kul. Det kommer att gå, både för mig och dig. Det är jag bergsäker på. Man ska verkligen ta vara på, och uppskatta, och leva på dom stunderna när det känns bra. Kämpa allt vad du orkar, det blir bättre, jag lovar!
Jag känner igen mig i vartenda ord du skriver. Är i samma situation med min medryttarhäst. Det är så frustrerande och han är som ett sto- blir jag arg på honom så blir han ännu surare och allt blir pannkaka. Vet inte hur många gånger jag bankat till honom ordentligt och svurit åt honom. Hade en period när jag var missnöjd efter nästan varje ridpass. Men jag känner även igen mig i din kärlek till Chuck. Min medryttarpålle är bland det bästa som hänt mig och självklart älskar jag honom. När jag kommit hem och lugnat ner mig så inser jag alltid att det har gått framåt sjukligt fort. Han hade stått i 3 år, fick ny ägare för 1 år sedan och då började jag skojrida honom lite. Det var först efter att snön försvann som jag började arbeta honom och han går från klarhet till klarhet. Klart det kommer snedsteg och man måste ta ett steg tillbaka ibland men det är så jäkla svårt att komma ihåg det när man sitter på ryggen. Då vill man bara ha den där goa känslan som man hade en gång efter ett toppenridpass.
Tycker synd om dig som är i en sån period nu. Men jag lovar att det kommer gå över det också. Idag är jag och min medryttarhäst goda kompisar även vid ridningen. Jag är säker på att du och Chuck också blir det snart! :) Lycka till! Tycker Chuck är så fruktansvärt fin så han om någon är värd allt ditt slit och alla dina tårar.
Jag känner verkligen igen mig i vad du skriver. Jag har så sjukt höga krav på mig själv och min häst.
Jag vill så mycket så att jag vill att allt ska gå så fort och då blir jag irriterad och arg när det inte gör det.
Men det är ju bara så svårt att se hur mycket man faktiskt har utvecklats och berömma sig själv för det, när man hela tiden tycker att man kan bli bätter. Svår balans det där :(.
