Matsträning 1 november

Fick en aning stressig, läs JÄTTESTRESSIGT när jag skulle till Mats idag. Vi blev sena till stallet och jag fick trava snabbt som en dåre på asfalten för att hinna till tränigen. Och när jag kommer dit är gruppen innan försenade.. haha.
Men i alla fall, jag kan alltid skylla på att jag var stressad innan som gjorde att jag red som en kratta i början. För det finns inget annat att säga om min ridning idag. Jag red han på pelhambettet igår när vi red ut då det satt på tränset och jag tänkte att det kunde vara bra att ha det ifall han skulle få rycket. Så jag skulle tro att det var därför han var så lydig idag. Jag hade ju det vanliga raka bettet och trots det var han fööör lydig. Jag hade skänklarna någon helt annan stans och handen gick i 120 så han kom pissnära hela tiden. Allting var helt kaos verkligen. Det  jobbigaste är att jag själv är medveten om att jag sitter och tar i honom hela tiden, men jag kan bara inte sluta. Det sitter där så hur mycket jag än tänker på det så måste jag typ ha kontrollen. Och när jag tar för mycket kontroll så kommer han nära, HELA tiden. 

Så när Mats sa till mig att jag fasen fick sluta då gjorde jag det också. Hur sjukt är det inte? Bara för att någon annan säger det så slutar jag. Och jag måste erkänna att det är lite läskigt att sitta där och lägga allting i hans huvud och hovar. Jag håller i tygeln men jag har ingen kontroll utan håller bara om med benen och så får han taxa in själv. Vilken fegis jag är, men jag är nog ett kontrollfreak? För när jag låter honom sköta det själv kommer vi rätt HELA tiden.

Så mot slutet gick det superbra, jo förutom att jag typ flyger av i varje språng han tar. Men det kan jag ju se både negativt och positivt (A). Filmen kommer så fort jag fixat den.

Jag har exakt samma problem, det där med att sitta och hålla. Har dock hittat ett knep nu. Istället för att gasa och sen bromsa precis innan hindret, så har jag "kontroll" mellan hindren sen rider fram de sista sprången mot hindret. Sen kan man göra någon typ av evighetsbana med lite mindre hinder och rulla på sådärr, och bara tänka långt ifrån på anridningen.
Har hjälpt mig sjukt mycket iaf :D

Åh, har exakt samma problem!
Tycker det är svinläskigt att rida mot ett hinder (spec lite högre) utan att smygkorta honom.
Håller jag inte i honom känns det som om ifall vi kommer fel så kommer jag inte kunna göra något och lalala, så istället för att rida frammåt och hitta ett bra avstånd den vägen så kortar och kortar och kortar jag honom tills jag ser ett avstånd och tillslut har man knappt någon galopp kvar och man är i hindret.
Känns som en simpel grej att bara inte ta i tyglarna, men det är fasen inte roligt att släppa kontrollen helt trots att det är kind of vad som behövs. Hästarna faktiskt en hjärna så dom klarar ju det, men jag sitter ändå där uppe och vill fixa allt själv (A)

Fina!!