Några kanske kommer se detta då mina besökare ligger runt 60 varje dag, trots att det var fler månader sedan jag bloggade här.
Jag kände bara att nu MÅSTE jag få ur mig detta, jag går runt och bär på så mycket som aldrig kommer ut, och jag tror att om jag överhuvudtaget ska komma framåt, måste jag släppa på det.

Idag satt den, sedan i JULI förra året har jag inte ridit en enda nolla, inte EN ENDA. Finns någon enstaka i grunden men med fel i omhoppningen. Så idag satt den, jag blev dubbelnolla i LBn och fick även en tredjeplacering. Jag blev helt jäkla överlycklig. Jag fick tårar i ögonen av lycka, jag var såååå glad. Jag trodde för en sekund att nu fasen är det våran tur, det är NU det släpper. Det är nu vå får vara med och slåss om placeringarna, det är NU jag har chansen att faktiskt nå ett mål jag satt. En timme senare var allt krossat igen. Jag ville verkligen gå in och ha roligt på banan i LAn, jag tänkte inte ens på att jag skulle nolla, jag ville bara att det skulle vara roligt. Jag gick in och red de 4 första hinderna superbra och sen går allt i kras. Bommar föll och mitt tålamod var helt totalt slut. 

Jag orkar inte mer nu, jag vill inte mer nu. Jag är så fruktansvärt nära på att ge upp nu, det är nästan läskigt hur nära det känns. För nu känns det som att jag har lagt hela min själv på denna ponnyn, jag har åkt på tävling efter tävling för att han ska få rutin. Jag har blivit så jädra mycket bättre i min ridning och jag ger vekrligen 110% för att vi ska lyckas. Men nu, jag svär nu tog det stopp på riktigt.

Hur många fina kommentarer jag får varje dag, hur många teorier vi har på hur vi ska gå vidare och hur många det än är som tror på mig så känns det som att vi inte kommer längre. Det är stopp här.

Flera av mina kompisar, som jag ser på nästan varje tävling, som rider för samma klubb som mig, kanske en annan klubb här i kalmar, andra personer jag vet vilka dom är. ALLA lyckas, men inte jag. Jag känner en som köpte sin ponny för ca ett halvår sedan och hon har nu en nolla kvar att sätta i LA, hon har startat 4 eller 5 LA med sin ponny.
Jag känner även en annan som haft sin ponny betydligt kortare tid än jag haft Chuck, kanske knappt ett år och hon har precis kvalat msvb. Jag ser de som åker på sina första tävlingar, debuterar LA på sin tävlingsdebut och går in och nollar. Jag är glad för deras skull, tycker det är superroligt för dom att det går bra. MEN jag jämför mig själv med andra, de som under kortare tid har kommit så mycket längre än mig. Jag blir ledsen, jag känner mig hopplös och skitdålig. 

Jag vet att många av dessa har mer erfarenhet av tidigare ponnysar,tävlat mer än jag och allt vad det nu är, men det hjälper inte. Jag och Chuck har bivit riktigt tajta och jag har förändrat min ridning något enormt. Chuck har blivit starkare i sig själv och vi är ett team. Chuck är en ponny med en kapacitet och en vilja utöver det vanliga och jag vet att vi hade kunnat gå hela vägen. Jag VET att vi hade kunnat hoppa SM och allt va det nu va.
Men nu känner jag inte längre att chanserna finns. Vi har legat i 11 månader och hoppat LA, under dessa månader har jag satt en enda nolla. 11 MÅNADER!!! På denna tiden hinner en vanlig person, köpa häst, träna, debutera, klättra i klasserna, kvala, debutera osv.

Jag har tappat min motivation, jag hade ett mål och jag hade verkligen kunnat nå det, jag hade viljan och kunskapen. MEN det går helt enkelt inte. Och nu när jag insett att mycket av det jag kämpat för så länge inte kommer gå, då känns det så tråkigt. Jag är ingen tävlingsmänniska på det sättet, men jag vill alltid nå mina mål, och jag lever för att få tävla. Nu känns det bara tomt, ett hål i bröstet som att något saknas. Och det är något som saknas, jag vet bara inte vad.

Jag ville debutera MSV på ölandshoppet, det kan jag redan glömma för vi kommer aldrig hinna kvala tills dess.
Jag ville kvala msva detta året. Kommer aldrig gå.
Jag ville även tävla SM nästa år, mitt sista ponnyår. Redan struket.

Jag kan glömma alla mina mål och drömmar, kan glömma att vi ens någon dag kommer starta msvb. Jag kan ge upp nu, eller kämpa vidare utan någon framgång. Allting känns hopplöst nu, ALLT. 

Så nära att ge upp, men jag ska ställa mig upp igen, torka tårarna, och försöka igen & igen & igen. Varesig jag kommer någonstans eller inte. Chuck är det bästa jag har och jag vill ge oss allt nu.