Hej jag gråter som ett litet barn och skäms som en stucken gris. Ungefär så ja.

Det gick inte alls bra idag och jag vet att jag inte ska vara så hård mot mig själv, men nej det gick verkligen inte bra. Uppvärmningen gick okej, framhoppningen sådär och banhoppningen åt skogen. De första gångerna jag red honom på hack gick det bra, men det går bara utför och Chuck har lärt sig att han kan hänga i bettet och komma undan så. Det känns lite som att vi är tillbaka på ruta ett, som när jag köpte honom. Fasst nu ska jag börja om och rida på ett helt annat och nytt sätt än jag någonsin gjort innan.

Jag har alltid behövt hålla i honom för att han ska hoppa uppåt och framåt och inte bara på fart och bli flack. Men nu har han lixom börjat tagga ner och han hoppar mer genom kroppen. Det har han iofs gjort ett bra tag nu och då måste jag lära mig att våga släppa på honom framåt och hitta ett framåtläge istället för att altid tänka "ett galoppsprång till". Det är så mycket lättare sagt än gjort, jag har försökt så länge nu men det går inte. Jag blir osäker.

Jag tror att när vi får in bett på honom igen så kommer jag kunna släppa mer men nu på hacket är det ett helvete. Jag fick till några språng där jag inte krånglade, väldigt få men dom blir bra. Dock har jag ingen kontroll efter, han springer så jäkla mycket, lägger sig i handen och drar. Jag har ingen chans att sitta emot med rumpa och kroppen och måste alltså dra i honom, styra in i väggen osv. Då blir det stopp på stopp på stopp. Jag hittar inget flyt, allt blir kaos. Jag plockar för mycket och stannar honom. Eller låter honom gå och får ett helvete efter. Sedan vet jag aldrig om han tänker hoppa eller inte. Ni vet lika väl som jag att känner han för att inta hoppa, då hoppar han inte. Och i det tempot flyger jag eftersom jag inte på något sätt kan sitta på honom i de lägena. Jag kan inte förklara, hur mycket jag än försöker. Allt bli helt enkelt kaos, jag blir så jävla satans förbannad på mig själv, för jag vet inte om han snart kommer sluta ställa upp på mig. Samtidigt som jag blir så osäker i mig själv. Det spelar ingen roll om det är 50 cm eller 120. Jag är lika osäker varje gång. 

Passet slutade med att allt brast, jag hade så ont i hela kroppen, jag kunde inte hålla det inne. Jag var så ledsen och arg på mig själv, skämdes över hur förjävligt allt såg ut och var allmänt slut i kroppen.