Efter dagens träning har vi börjat fundera på om det ens är värt att försöka mer. Jag tror att Chuck funkade bra på hacket på udden eftersom det var "nytt". Nu har han vant sig och det går bara åt skogen.

Dagens träning slutade med att jag inte ens hade ork att stanna honom, mina armar var spagetti och jag skakade efteråt av alla mjölksyra. Jag pratade med Mats om det hela och det blir varken bra för mig eller Chuck. Jag blir så osäker och det allra sista jag vill utsätta både mig och C för är just osäkerhet. Chuck är säker i sig själv och jag vill verkligen inte ta bort det. Som jag sagt innan, jag börjar fundera på hur länge han tänker fortsätta ställa upp för mig?

Om det är såhär det ska behöva vara med hack så är det inte värt att fortsätta. Jag har ett sista hopp kvar, kedja. Vi ska försöka montera ihop något spännande med en kedja och se om det funkar bättre. Om inte får det va. Tråkigt men sant.

Jag och Sara som gjort upp planer att hon skulle ut och tävla honom snart. Det får vänta tills bettet är på. Då kommer ni troligtvis att få se Sara och Chuck på tävlingsbanan. Planen är just en tävling, men vem vet, kanske blir det fler?

Aja, just nu känns det lite tråkigt. Chuck och jag var verkligen bra innan, nu kanske vi inte kan hoppa på en-två månader och då kommer allt vara som bortblåst.