Nu bär det av mot stallet som Chuck stod i under natten. Jag ska vara med på träningen på hacket och se vad som funkar för oss. Jag tycker det är tråkigt att nu när jag fått chansen att träna för en såpass duktig tränare så går allt åt skogen. Men jag sätter inte in något i hans mun när det ser ut som det gör. 
Samtidigt är det tråkigt att bara skita i det, eftersom han inte kommer hit och tränar annars. Så jag ger hacket en chans, och mer än så kan jag faktiskt inte göra.

Jag är ledsen, ska inte säga annat. Men jag rycker upp mig och ska göra allt jag har för att detta ska funka. Jag ska inte bli arg om det inte går, inte bli sur eller uppstressad. Jag ska ge honom tid, för får han tid så kanske, KANSKE finns det en chans att jag kan tävla på superhelgen och framöver. Och det hade varit jätteroligt!

Än finns det hopp.