Nu sitter jag på akuten, ska in till en läkare och det är ca 1 timmes väntetid. Så varför inte passa på när jag ändå har tid? Sitter och lyssnar på våran låt, Avicii - wake me up. Jag sitter här i väntrummet och jag erkänner att det bränner i ögonen, ska INTE gråta.



För ca ett år sedan var jag på AW för första gången i mitt liv och det var helt underbart. Vårt gäng från det året bestämde oss för att åka i år igen och så blev det. Vi anmälde oss så fort det gick, v.26 camp A. Sedan blev listan längre och fler personer jag kände igen namnet på dök upp. Vi började prata via internet och när vi började räkna ner var det ca 300 dagar kvar.

Så för en veckan sedan var jag på väg till Skyrup, världens lyckligaste och förväntansfulla person. När jag kom fram var det redan några där och jag gick fram och kramade och häslade på alla. AW hade börjat. (Nu kommer tårarna....)

Vi började träna, Chuck gick bra träning på träning och vi började lära känna varandra bättre och bättre. Jag och Johanna fick en egen stuga precis som förra året. Stuga nummer 4. Redan första kvällen var vi alla samlade i vår stuga, vi snackade om dagen, om allt, kollade på bilder och filmer. Det tog oss bara några timmar att bli bästa vänner. Redan första dagen visste jag att detta året skulle bli dubbelt så bra som förra året, det skulle bli bäst.

Så var lägret igång, vi tränade, svettades, slog oss, skrattade, åt, flummade och hade så jäkla underbart. Tyvärr fick en av mina bästa vänner en häst över sig första dagen och kunde inte rida resten av veckan :(. Förutom det rullade allt på. Vi var inte bara vänner, vi var som en familj - på riktigt. Tidiga mornar och sena kvällar, alla var nog egentligen trötta men vi hade inte tid med det. Vi tog vara på varje liten sekund tillsammans, allt var på topp. Jag försöker verkligen uttrycka mig så bra som möjligt, men INGEN kommer någonsin att förstå min kärlek till detta gänget. Kajsa, Bianca, Alexandra, Anna, Anna, Ella, Johanna, Kajsa, Isa & Matilda ni är guld värda. KÄRLEK TILL ER.

Dagarna rullade på allt för snabbt och sedan var det fredag, sista träningen, jag flög av och bröt fingret? Sista kvällsmaten, sista natten. Alldeles för snabbt hann det bli lördag. För 24 timmar sedan var jag fortfarande på AW. NU sitter jag på akuten.
Vi tillbringade de sista timmarna tillsammans, packade ihop allt, slängde alla godispapper som blivit som en matta över vårt golv. Jag knölade ner mitt lakan i min väska, där vi alla legat och trängts till Eva och Adam. Där vi skrikit oss hesa till Wake me up. Jag tryckte ner alla minnan i min väska, tryckte in saker i sadelskåpet. Vi tog våra sista bilder, sista instarapen laddades upp, sista kramarna. Sista gången vi gick på toa, sista gången vi duschade tillsammans, sprutade iskallt vatten på varandra. SISTA GÅNGEN.

Så var det dags att krama hejdå, ville aldrig släppa, aldrig någonsin. Innan jag visste ordet av det satt jag i bilen i ösregnet påväg mot gråa tråkiga gamla Kalmar igen. Jag hann inte komma ut från Skyrups staket innan tårarna forsade. Det som jag i 300 dagar räknat ner till, nu var det över. Så lång väntan och så var det redan över. Jag kommer aldrig kunna uppleva det igen, denna veckan har varit den bästa i mitt liv. NÅGONSIN. Jag vill inte vara hemma, kommer aldrig förstå meningen "borta bra, hemma bäst". Jag tyckte inte det var kul att komma hem, inte ens sängen var skön. INGENTING är bra med att komma hem. Jag vill bara åka tillbaka, vill bara göra om det igen, igen och igen. Ni är mitt liv. 

Nu är det ett nytt gäng påväg ner till AW för den bästa veckan i sitt liv, själv är min redan slut. Gråter, gråter och gråter. Vill inte inse att det är slut.