Nu ska jag försöka omformulera det här inlägget lite, ni som läser Johannas blogg kanske har sett detta inlägget. För en annan kanske det bara va att skrolla förbi, men för mig var det så sjukt läskigt. För två dagar innan hon publicerade det inlägget så hade jag börjat på detta inlägget. Blev dock aldrig klar och la det i utkast så länge. NU kände jag att jag ville skriva klart det och publicera det, istället blev det att jag skrev om allting.

När jag för några år sedan upptäckte hennes blogg tyckte jag att hon var en genomtuff person, hon red bra och allt det där. Jag har följt henne sedan dag 1 på bloggen då hon var "ledare" för mig på ett läger jag var på när jag var runt 10 bast.
Hon var en förebild för mig och jag såg upp till henne jättemycket. Träffade henne en gång på en tävling för att betala en design hon sålt till mig och oj så nervös jag var. Såg henne även på någon tävling ibland, men hon visste inte vem jag var. Inte en chans att jag skulle kunna tro att jag en dag skulle känna henne.

Så en dag på något sätt fick vi kontakt då hon berättade att hon sätt C på annons några år innan jag köpte honom och det var där allt började. Hon tog hand om honom i en vecka när jag var bortrest, sedan åkte vi på samma läger (AW) och först där lärde vi känna varandra. Även om jag i början tyckte att det var coolt så övergick det snabbt till att se vilken person hon egentligen är. Vi hade en otroligt rolig vecka tillsammans och efter det har vi hållt kontakten. Vi snackar mest på internet, träffas i skolan när man går förbi och jag har ridit hennes häst Flex och ja, hon min. 

Även om hon alltid till 100% kommer vara en förebild för mig så ser jag henne som en kompis idag och jag kommer vara evigt tacksam över att jag lärde känna henne. Som hon skriver - vi är läskigt lika på MÅNGA sätt. Det är alltid henne jag går till när jag behöver fråga något, släppa ut något eller bara klaga en jäkla massa. För att hon är den enda jag kan se har gått igenom samma saker. Som slut-tjing på inlägget som blev en halvmil istället för en kilometer vill jag säga:
Johanna, ta vara på alla chanser du får i livet och gör det till ditt liv. En dag ses vi igen hoppas jag, kommer sakna dig här i Kalmar!