Det hela började med att jag bestämt mig för att sälja min förra ponny, Dusty. Och jag började genast leta efter en ny ponny, det kan vara en ren djungel på hästnet vissa dagar och det var det nu. Men jag hittade vissa som jag fastnade mer för. En annons var just Chucks och jag kollade in på den varje gång, nästan varje dag. Och varje gång jag gick in och kollade så fick jag lika besviket klicka tillbaka igen. Han var 7 år och i skulle ha en slutmätt ponny. Så var det sagt och så var det gjort.
Så en dag skulle jag och mamma åka till Oslo och bo hos pappa någr dagar, på vägen dit tänkte vi provrida två hästar. Det blev en ponny på 6 år och en på 7 år. Inte för att köpa utan för att "känna efter" så jag blev mer säker på min sak ni vi sedan hittade rätt. Ponnyn på 7 år var Chuck. Jag kommer aldrig glömma provridningen. Jag såg ponnyn och tänkte att den hästen kommer gå sönder om jag sätter mig på honom, inget för mig. Tråkig.
Sedan red ägaren, jag tror inte ens hon hann komma på ett enda hinder innan jag var fast. Det hade ändrats på så kort tid. Sedan satt jag upp och då visste jag att det är han och jag, det kommer bli så. Det går inte att förklara, men han tog bort all min rädsla och bara drog med mig på det han bestämde att göra. Många egna insiativ och långa stoppsträckor, MEN jag gillade honom. (NEJ, jag kunde inte rida på den tiden, så skratta inte för mycket.)


På vägen hem var jag lycklig, jag visste ju att det var honom jag skulle ha. TILLS mamma och pappa sa aldrig, inte en chans. Dom tyckte han var för liten och tanig, han var inte slutmätt och hade redan varit 148 cm i två år, han var tittig på hinder, rädd om sona bakben, hade tidigare inte gått igenom besiktningen pga detta osv osv. Det var problem på problem och det gjorde dom säkra pås in sak. 
Jag satte mig på tvären, jag vägrade ha någon annan häst. Efter någon vecka åkte vi i alla fall och kollade på en annan ponny som vi var nära på att köpa, innan han kastade av mig. Sedan kom den där dagen. 

Mamma klev in genom dörren och jag var sur som ettika, vägrade prata med henne. Då sa hon bara - i helgen åker vi och kollar på Chuck igen. OM jag sken upp som en sol? Hon hade alltså pratat med min dvarande ridlärare och fått BARA bra ord. Så vi åkte dit igen, denna gången red jag för hennes tränare. Hoppade 130 cm, utan att ens tänka på någon rädsla. Innan vi åkte hem bestämde vi besiktning och allt, vi skulle köpa honom. Han gick igenom besiktningen och veckan därpå stod den taniga lilla ko-färgade hästen i VÅRT släp. Han var min och det var här våran resa började, september 2011.
(kunde fortfarande inte rida..)