Sommaren 2012 debuterade vi LA. Dåligt resultat men helt okej känsla. Tredje starten nollade vi och efter det gick det bara neråt. Jag var lycklig över rundan och för stunden. Jag hade fortfarande inte blivit ett team med Chuck och allting såg och gick inte så bra. Men jag visste inte bättre och var glad ändå.


Det fortsatte med en hel del slit och kämpande, träning efter träning. Jag åkte ut på så många tävlingar jag kunde för att vänja Chuck vid omgivningen och för att få honom tagga ner en aning. Samtidigt som jag kämpade som en dåre i hoppningen så började dressyren släppa. Vi började bygga muskler vilket såklart gav både positiva och negativa konsekvenser. Ju mer muskler C fick, ju starkare blev han och ju jobbigare blev det. Jag kunde till slut inte hålla honom och att rida Chuck var vissa dagar ett helvete. Ska inte gå in för mycket på detaljer, men jag ska säga att det gick verkligen upp och ner. Tävlingarna gick sådär, ibland bättre, ibland sämre. Nollade ALDRIG.



Valde att utgå här.

Det var såhär det fortsatte. Vi hade ett halvår i början som gick bra sedan gick det dåligt, dåligt, dåligt och dåligt. Hela höstern och vintern var ett djävulskt kämpande. Jag var ute på så mycket tävlingar jag kunde. INTE i tävlingssyfte, utan för att kunna lära och göra rätt. 


Det var nog först i April detta året som jag över huvudtaget kunde se någon förändring. Vi började få mer flyt i våra rundor, jag hade fått ännu mer koll på hur C funkade och hur jobbigt det än var så gick det bättre. VISSA dagar i alla fall..



Jag grät en skvätt efter många av våra starter, han drog sönder mina händer, trots att jag hade handskar, han tog slut på min energi så mycket att jag vissa gånger fick gå och spy. Jag kunde knappt rida honom längre. Det var då jag kände att jag ville börja ta dressyrlektioner för att komma någon stans och i April/Maj var första gången jag kunde känna "fyfan vilken bra runda" efter en tävling. Det var HÄR vi kunde se vissa bitar släppa, gång på gång. Vi satte den andra nollan i LA, efter ett års slit.
Samtidigt som vi började träna dressyr blev Chuck ännu mer starkare i sin kropp pch hade mer ork, vilket också gjorde honom ännu mer HET och stark. Här i vevan fick vi betsla upp honom ännu en gång för att jag inte klarade av honom.



Lyckan stannade inte allt för länge. Det gick upp och ner, såklart hade vi bra träningar och tävlingar. Men vi hade även de som var katastrofala.



Efter detta startade vi tre tävlingar på raken med 4 fel i alla tre startet i LA. Fina rundor, men jäkligt att de ska vara pet efter pet efter pet. För typ en månad sedan kan jag säga att jag och C blev ett team. Jag trodde vi var det långt innan, men det tog oss nästan 2 år att hitta varandra och så fin som han är NU har han aldrig någonsin varit innan. Det är därför det är så surt att nollan aldrig kom, för hade vi debuterat MsvB NU så hade det gått så bra. Det kommer såklart gå upp och ner hela tiden. Men det är först NU som jag kan säga att jag känner honom & KAN rida honom.