Kvällens träning började riktigt dålig och övergick sedan till helt okej/bra. Hoppade inte så mycket, jag var trött och likaså Chuck, eller inte trött, men det märks att han är lite ovan.

Efter passet hände lite saker och jag har aldrig, aldrig, aldrig någonsin tidigare i mitt liv kännt den känslan. Mina ben bokstavligt vek sig under mig och det skrek inom mig. Jag har trott att jag förstått defenitionen av knäckt tidigare i mitt liv, men idag fick jag se verkligeten. Jag trillade ihop, seriöst, TRILLADE IHOP. Jag pallar inte mer. Jag har ingen, ingen jag kan prata med, ingen som förstår.
Har så mycket att fundera på nu, ponnyn, skola, vänner, familj, storhäst, allt?

Jag vill inte få uppmärksamhet, jag vill verkligen inte få massa snälla kommentarer nu, jag vill ingenting. Men jag är så ensam i detta, ensam över huvudtaget och var tvungen att få ut någonting och det blev här. Vill inte att någon tycker synd om mig alls, så snälla snälla tyck för guds skull inte synd om mig. 

Godnatt